Aftonbladet – 6 november 1841, sida 1

förstulna blickar, hans afbrutna meningar, hans suckar, hams tankspriddhet och grubblande sinnresstämning ej undfallit Jeanne; och sedan borde, utan all förmätenhet, blotta medvetandet af hvad kon var och gällde, tillräckligt förvissa henne om, att Herrman skulle med berusning emottaga hennes hand, då hon tillbjöd honom den. Hertiginnan hade ingenting att förebrå sig; hennes man lefde för sig sjelf; ingen sympati, ingen öfverensstämmelse i ålder eller lynnen fanns dem emellan. Hon kade gift sig med henom, af tillgifvenhet för sina anhöriga; äkten skapsskilnad var tillåten för att afhjelpa stridigheter mellan makar. Ingenting syntes benne derföre billigare, ingenting rättvisare, än att hon fiek njuta förmånen af denna lag. Qvirnan ensam är mäktig denna fasthet i vilja. Hon ensam eger mod, att utan andras råd, utan annat stöd än sin kärlek och hoppet, trotsa faran och sin undergång. Hertiginnan de Braceiano hade en högst egen karakter. Hon egde ingen förtrogen vän, hon hatade alla förtroenden. Den sanna kärleken lefver för och genem sig sjelf. Hon meddelade således ingen sina förslager, och afbidade lugn den stund, då bon skulle sätta dem i verket. Dagen efter Boisseaus arrestering infann sig prinsessan de Montlaur tidigt på morgenen hos hertiginnan. Priasessan hade ej minsta aning om Jeannes kärlek till Herrman. Öfvertygad om sin nidces fasta grundsatser, klandrade hon endast hennes öfverdrifna medlidande, som hon tyckte vara illa användt på denne främling. Icke desto mindre hat; hon på någon tid märkt en viss förändring hos Jeanne; hennes lynne var så ombytligt, än sorgset, än utomordentligt gladt; och hon syntes ständigt tankspridd, alltsedan öfverste de Survilles bortresa. Raoul hade aldrig dolt sin beundran för hertiginnan; men han hade alltid visat henne en