Aftonbladet – 5 november 1841, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. ee — Knappast hafva de enthusiastiska berättel terna om Mamsell Taglienis ofantliga konstnärs talang slutat sin rurd genom tidningspressen landsorten, förr än de efterträdas i lika vidsträck cirkulation af anekdeterna om hennes smutsig snålhet. Freja har redan förut uppgifvit någr sådama, men då ingenting härem hittills vari meddeladt i Aftonbladet, införe vi här nedan stående ur en korrespondensartikel i Götheborg Handelstidning: Dylikt beteende af kringresande artister — Ta glioni var icke den första — förtjente att tagas nå got allvarsammare i skärskådande. Om menniskai än är penninggirig, så skul!e bon dock hafva blygt att på så ömkligt sätt afspisa ess, i fall vi ick sjelfve, genom vårt hundlika krypande och vår sans lösa förgudning, inbillat henne, att hon kuxge be handla oss huru hem behagade; hen kunde ick annat tro, än att vi skulle vara förtjuste, om hor ock gjort oss samma sort presenter, som dem Dala Lama utspisar åt de mest devouerade af sina un dersåter. Detta blifver alltid följden af afguderiet der tillbedde får förakt för hundsjälarna oeh be handlar dem såsem sådana — kastar leksaker å dem och förvånas sedermera, om de någonsin våg begära något af verkligt värde — förtjusar den med prat och blifver uppbragt ech kallar dem e tacksamma,, i fall de en gång begära handlingar Läkaren, som länge och omsorgsfullt vårdat Ta glionis lilla dotter, betaltes med — — ett porträtt köpt i boklådan för 46 sk. Kirurgen och gymna stikerr, som skötte hennes egen vricxade fot, finge hvardera —— ett porträtt. M:lle Daguin, som va rit tolk och, om man så får säga, ;femme daffairen åt henne, belönades lika generöst. En dotter a värden, hos hvilken hon bodde, omgaf degligen och snart sagdt, uppassade henne; och detta renderadt — — ett Marie Taglionio, kråtadt i en stambok Betjeningen i huset regalerades med 4 Rdr 16 sk Bko etc. Tillstå måste man, att läkarse åtminsto. ne vero enmfaldiga, då de icke kastade henne porträt: tet i ansigtet och presenterade räkning på några hundrade riksdaler. Hvarmed var det, som Ao gjerde sig förtjent att ur riket medtaga tusental: riksdaler? Med sin konst. Nå, var då läkarnes kenst värd intet? var den raed mindre möda förvärfvad? Det skulle hafva varit roligt att se, hvad mine hen gjort, om en af dem kommit till henne, ör att köpa biljetter till en loge, och, i stället för sengar, gifvit henne sitt porträtt. Den enes porrätt finnes åtminstone graveradt. Men hen var klok nog att uppskjuta sin generosite till sjelfva afkedsstunden. Af fruktan att synas obildade, falla vi Svenskar å lätt i koller, då vi besökas af europeiska celeriteter; och så utskratta och misshandla desse oss. Det tyckes, som denna händelse med den ryktbara lanserskan borde lära oss en smula förstånd. Men kommer em resande artist till, så blir det väl samna upptåg om igen. — —ttt——AÅ