Aftonbladet – 5 november 1841, sida 3

förelämpa rätten. (Länge uthållande munterhet) — Pres.: Den der herrn gör bara spektakel. — Der anklagande infallande: jag gör, du gör han gör... — Pres.: Var då tyst och låt mig tala. — Den anklagande, återigen afbrytande: jag talar, du talar, han talar, vi tala, j talen, de tala. (Skratt). — Presidenten stannade midt uti sitt tal, då han icke kunde begagna något verbum, utan att afbrytas af den anklagades kenjugerande. — I detta ögenblick störtar en liten man fram till domaren, rästan qväfd af skratt. — Den lille mannen, mina herrar, ha! ha! ba! jag vill säga er... Den anklagande infallande: Jag säger, du säger, han säger, vi säga, j sägen ... (Allmänt skratt i hela salen) — Den lilla mannen: ha! ha! ha! mina herrar, den anklagade har bedragit er, då... Den ankl., afbrytande: jag bedrager, dw bedrager, han bedrager, vi bedraga... I detta ögonblick rusar den lilla mannen på den anklagade ech förklarar slutligen, hållande sin hand på hams mun, att han är den rätte Walsen. Hvad den Walson beträffade, som gäckat domarena, så var han en Engelsman, en nylizen ankommen kusin till svaranden, hvilken af sin språklärare blifvit tillsagd att konjugera alla verber, hvilka han hörde, för att göra sig förtrolig med det franska språket. Den som skrattar är afväpnad. Domstolen lät nåd gå för rätt oeh släppte de båda Walson utan straff. — Den verkligen skyldige träder fram till skranket: Jag helsar er, mina kerrar. — Engelsmannen, som åter hade munnen fri: du helsar dig, han hälsar sig, vi hälsa oss, j hälsen er, de hälsa sig. — Dermed gingo de båda kusinerne, under alla de närvarandes högljudda skratt, sin väg. — Från Hannover skrifves, att den monarkiska principen, att till oMeerare vid gardesregementerna endast antaga adelsmän, på det strängaste iakttages. De unga officerarne af dessa regementen räkna nästan alla sina sexton anor. Ett stort kadettbus är under byggnad.