Aftonbladet – 5 november 1841, sida 1

ten, upprepande: Wilbelmina Butler! Huru ba han kunmat taga reda på henne? Död ech af grund! jag sade dig ju, att du ej skulle skrifva — Åh! utropade Herrman, jag miste ju? .. Och han sade ett ord i örat på honom. — Då, ropade denne, kommer man öfveren om ett ehifferspråk! — Man kan ej tänka på allt, minst förutst det emöjliga, sade Herrman otåligt. Hvem kund väl någonsin föreställa sig, att den satans öfver stem skulle upptäeka detta okända fruntimmer som döljes i en af Wiens minst besökta förstä der? ... Hvilken olycka!... en oförklarlig slump hvarpå jag skulle tvifla, om ej det fördömd brefvet vore, tillade han och stampade i golfvet Sedan början af denna scen tyektes Herrman anletsdrag helt och hållet förvandlade; hans an sigte, vanligtvis så okentladt, hade nu anmtagi ett kbårdt och bittert uttryck, och hans händer nästan alltid boptryckta, visade våldsamheten a hans känslor. Anackarsis Boisseau stod ännu mära dörrn den han försökte öppna; då det ej lyckades ho nom, stampade han af alla krafter och ropad om hjelp. Antingen nu de båda inbyggarne i detta en staka hus voro förvissade om portvaktens tro het, eller att de ansågo omöjligt, att någon kunde höra Boisseaus skrik; nog af, de lemnade inger uppmärksamhet åt det buller, som denne gjorde utan fortfore att läsa brefvet. — Åh, det här angår mig! sade Peter Her. bin, då hån kommit till det ställe, som angic honom; allt slår in, ända till signalementet; mar kunde, min själ, ta det för en polisrappeort.