Aftonbladet – 4 november 1841, sida 4

dess utlemnande. Handelsdomstolen, till hvilken denna hegäran framställdes, och hvilken icke fann några giltiga invändningar deremot, förfogade genast om verkställigheten deraf; och så vardt det stora radret aftaget, transporteradt till karantänen och ställdes såsom en dyrbar klenod vid kaptenens säng. Briggens afseglande hindrades gålunda åtminstone tills vidare. Karantänen förflöt nu i onyttiga underhendlinger, endast ait kommissionären mer och mer försäkrade sig em besättningen. Än: dtligen blefro begge på en och samma dag frig:fsa från karantänen och kaptenen, som med ovilja undergått si , sökte genom inbjudningar och visiter ta för sina umbiraaden. Ena dag, då kan var inbjulen till pa dere i staden, och helt och hållet öfverlemrade s.r ? t njutaingarna af ettgedtbord, utbredde sig med tlixens hastighet det ryktet, att ban. delsbriggen va: gelklaroeh hade lättat ankaret. Underrättelsea b.sr snart till sejtenens öron, ech bortkastande sin violfpa flöcma. uppsprang denne nu från berdet och ilada likx en ursinnig till hamnen. Her ser han med förtviflan i blick och itbörder huru fartyget tillsatt alla segel och långsamt styrer ur hamnen. Det hsde äfven oåterkalleligen varit eradt oms icke en annan tänkt och handlat för sjel, som var oförmögen uf kvarje tanka. Den je advokaten, som redan en gång hjolpt konom ur bans förlägenhet, hade vid första ryktet om ;sbrizgens afsegling, utsn att först afbida kaptenens upp drag, ilat till handelsdomstolen, och der utverkat en arresteringsordre. Härmed beväpnad, störtar ban t till stadshuset, reqvirerar ett detachement vskt, är, just sam kaptenen hinner till bamnen, i begrepp att skjuta ut em med åtta starka roddare bemanrad båt. Hade han behöft en ytterligare impuls, för att uppmuntra matreserne till ännu större en: strängningar, så var koptenens bedröfliga utseende helt och hålet dertill egvadt. I en ljudlös förtviflän stirrado ban i början efter de bortroende, tills ang känslor gåfvo sig luft i obrutna utbrott af förflan. Det dröjde några minuter, inran barken de bana sig väg genom den trånga öppningsa mellan de cmest kajen liggande småfertygen. Derefter sköt den pilsnabb fart, under det briggen, framdrifvea ef svaga vindksst, sakta närmade sig hamnens futgång. Den badedock fördelen af ett långt försprång jock dess segel fylide sig efter hand, ju mera den de sig ur kamnen. En stor menniskomassa hade imedlertid församlat sig på kajerna rundt omskring, och väntade nyfiket utgången af kappredden. Denna syntes icke mer tvetydig, ty med hvarje årtag ;minskados afståndet mellan förföljaren och den förIrötjde, tills de om några minuter syntes ligga vid sidan af hvarandra. I detta ögonblick, då de voro ghvarandra ganska nära, gjorde briggen om lätt vändning, som bragte den för vinden, skät förbi barken och var nu fullkomligt i säkerhet mot dess förföljelse. Vid denna maröver, som var utförd inom ett ögonblick och hvars effekt icke umdgått kaptenon, sjönk också sista koppet för denne, och det tycktes nu som om ett afundsjukt öde för alltid velat beröfva horcm sin trofast bevarade skatt. Men Allah den rättvise bliekade nådigt ned till honom och sände bjelpen då den icke mera väntades. Barken hade nemligen, då dess ansträngningar svoro fruktlösa, giivit den utom hamnen stationerade krigsbriggen Athere signal, sem försteds och befogde sh bvilket likväl, i arseende till den inbryd tande skymningen, icke kunde märkas från kajen. Då handelsbriggen kommit helt nära fregatten, skalha de från denna sednare det ända till stranden hörbars ropet: fundgal!, fäll ankaret. Anropet lyddes likväl icke af brizgen, som oafvändt fortsatte sin a Efter en minuts förlopp förnyades anropet, och cå det icke heller nu åtlyddes, öppnade Atkene sina fjorton kanonluckor, och de blankpeolerade tite ut. För tredjo gången skallade funda, och knsppt hade ropet ljudit, förrän alla seglen på briggen före och arp korkettingens rasslande förkunnade Mängdens jubelrep åtmanöver, och kaptenen, som några ut öfverlemnade sig åt dot smärtsamma söde, mottog med glädjestrålande H es lyckönskningar. Briggen des I hamnen. Nu var icke mera tal om, att utande skulle tillfalla en af ägarze till den as skada. Man bemödade sig att stifta en förns; men underbandlingarne drogo ut på tiden, och det är mig icke bekant huru de slutades.