Aftonbladet – 4 november 1841, sida 3

— Det här liknar allt mer och mer en roman: och dessa två ord...ty jag är bestämd, ni hö det väl, fullkomligt bestämd att stadna qvar här — Tag er till vara, min herre! Frukta att... — Jag fruktar ingenting. — Nå väll deste värre för er!.. Jag ville, aj aktning för er ungdom, bespara er minnen, som utan tvifvel äro förödmjukands;...men ni tvingar mig dertill... dessa två ord äro...äro... Fan besitta de der tyska namnen! utropade Boisseau ; lyckligtvis har jag hos mig Raouls bref. Han sökte i sin ficka, framtog öfverstens bref, förde det nära ljuset och utropade, sedan han genomgått några rader, på förband triumferande öfver den verkan brefvet skulle frambringa: — Dessa namn äro WIHELMINA BUTLER. — Wilhelmina Butler, utropade Herrman, blek som en viålnad och ryckte brefvet ur Boisseaus händer. — Herre, det är ett ovärdigt missbruk af mitt förtroende. Och Boisseau, som lågade af vrede, rusade på Herrman för att återtaga brefvet. Det enda ljus, som ypplyste rummet, föll på solfvet under striden och slocknade. Koppar-ljusstaken gaf, under det den rullade omkring på stengollvet, ett genomtröngande och metalliskt ljud, som hördes genljuda under mnat:ens djupa tystnad. Betagen af fruktan, ropade Anacharsis på bjelp. — Vid afgrunden! var tyst! utropade Herrnan med låg röst, i det han sökte i mörkret få eda på Boisseau. Oaktadt Boisseaus skrik afbröts icke den i bu-, et rådande tystnaden; man hörde endast ofvanör taket till Herrmans kammare ett doft ochj nastigt huller, som om någon skyndsamt kastatj ig ur sängen. Sedan gick utan tvifvel samma person med! rakna fötter ned från öfra våningen, stötte in!