Aftonbladet – 4 november 1841, sida 2

bygga en så fruktad händelse, som möjligen kunle lemna Svenska folket en utsigt, att en gång å behofvet af ett nytt lagverk wppfyldt, har sjelfva den tungrodda Minerva nu en hel veeka hållit sig i rörelse. Uti en i tre numror fortsatt artikel i paskillform, hvari gumman tydlisen bevisat, alt hon gerna vill, men icke mer står ut med att vara rolig, söker kon nemligen framskjuta den tamkan, att ett vidare anbud i denna sak till Hrr Richert och Staaff skulle innefatta någon sorts förödmjukelse oeh hafva utseendet af en bönfallan från Konungens sida. För den, som känner ställningar och förhållanden, ligger syftemålet med denna underdånisa insinuation i klar dag. Någon af kotteriets patroner skall väl på någet sätt så föranstalta, all denna artikel blir uppläst för den åldrige Fursten, och försedd med behöriga kommentarier, för att till komplett evidens bevisa, alt det icke går an för Konungen att vidare tänka på dem, som synas äga nationens synnerliga förtroende i förevarande angelägenhet. Myckei möjligt är imedlertid, allt detta oaktadt, att kotteriet missräknar sig. Konungen har ännu den själsstyrka, att han lätt kan genomskåda hela planen. Och vi fråga hvar och en: när Konungen en ging verkligen samtyckt till och önskat Hrr Richerts och Staaffs inkallande, så förutsätter väl det, att han anser desse män skickliga ech värdiga till det ifrågavarande uppdraget. Långt ifrån att utgöra någon förödmjukelse, ådagalägger det således tvertom en storsinthet å Mans Maj:ts sida, em han låter förnya anbudet. För öfrigt är det påtagligt, att en sådan preliminär åtgärd egentligen icke borde behöfva sättas på Konungens egen räkning, eller af honom besörjas; ty hvartill skall väl en Justitie Statsminister finnas, om han icke ens skall äga ett så stort förtroende hos Regenten, att Harms Maj:t öfverlåter slika förberedande åtgärder till honom, som egentligen lir ansvarig för det skick, i hvilket lagberedningen vid nästa Riksdags öppnande kommer att befinna sig. Man kan hvarken begära eller anse möjligt, att Konungen sjelf skall känna hvilka personer i landet, som äro de mest lagfarne elier skicklige till ett sådant uppdrag; han måste således i det fallet stödja sig på andras råd ech förslag. Dessa anmärkningar lär man imedlertid väl söka undanhålla från Hans Maj:ts kunskap. ————t itne