Aftonbladet – 3 november 1841, sida 2

Er XA — — — — Ack, min Gud! Äfven detta, sade hertisinnan och dolde ansigtet i sina händer. — Som jag ej kunde besluta mig till att tigsa, var jag ett rof för de sorgligaste, de mest förtviflade tankar, då en lycklig slump förde mig tillsammans med en vän af den förträfflige pastorn, som uppfostrat mig; genom honom erhöll jag en plats i en af kejserliga kansliets byråer; jag såg mig räddad; i några månader kände jag mig lycklig ock var nästan lugn för framtiden. Jag använde mina lediga stunder att fullkomna min uppfostran då ett nytt slag träffade Mig. Pastorn, som af menniskokärlek hade uppdragit; mig, dog och lemhade hustru och barn i elände ehuru äldre än jag och nästan fullvuxna män, kunde de ej anskaffa sitt uppehälle. --Den ena af dem tog likväl tjenst vid armen; den andre var sjuklig. Jag tog honom jemte hans moder till mig i min torftiga boning. Jag gaf lektioner; och på det sättet kunde jag nu i min ordning vara nyttig för dens familj, som förr hade så ädelmodigt bistått mg — Denna familj hade varit mycket grym :emot er . — Jag påminde mig det blott för att i mitt förhållande mot dem Yara så skonsam som möjligt. Det hade smärtat mig att komma dessa olyckliga på den tankan, att jag ville draga fördel af min ställning, för att låta dem ångra deras fordna drättvisa. — Och under detta hårda och mödosamma lif ... hvilka förströelser njöt ni väl? — Då arbetet lemnade mig någon ledig stund, gick jag om sommaren att spatsera ut på landet; men dessa festedagar voro ganska sällsynta.