Aftonbladet – 3 november 1841, sida 2

rament; han öfverhopade mig med arbete; men jag förtjente mitt uppehälle. Så mycket jag förmådde, uthärdade jag dessa mödor; för att tillfredsställa honom, arbetade jag af alla krafter, utan tvifvel för mycket, ty efter ett länge fertsatt vakande blef jag illa sjuk och fördes till de fattigas hospital. — Min Gud! Min Gud! ropade Jeanne. — Jag låg länge qvar der; hvad som mest af allt kostade på mig, var det förtroliga sätt, hvarpå jag bemöttes af en hop plumpa tiggare, af hvilka en del äfven voro brottslingar; den olikhet, som uppfostran åstadkommit mellan oss, gjorde mig detta umgänge högst förhatligt; som jag ibland ej kunde dölja min ovilja, blef jag ett föremål för deras elaka behandling; jag var svag, jag var allena, jag underkastade mig allt, jag led. — Han har då utstått alla menskliga lidanden, sade Jeanne ech fäste sina tårdränkta ögon på Herrman. — Jag förtviflade dock ej; de olika slags sysselsättningar, åt hvilka jag egnat mig under loppet af två år, hade fulländat min undervisning, utvidgat mina ider. Jag påräknade att genom träget arbete kunna försäkra mig om mitt underhåll... Då jag lemnade hospitalet, svag och utan tillgångar, begaf jag mig till professorn, som förut hade användt mig; han hade antagit en annan sekreterare. Då tillbragte jag några ganska bittra dagar ... jag hungrade, jag kände de bittra strider mellan behofvet, som drifvel menniskan att utsträcka handen, och blygseln som båller henne tillbaka.