Aftonbladet – 3 november 1841, sida 2

rinna den förträfflige mannens tillgifvenhet ..Med hjertat tärdt af bittra känsler, begaf jag mig till kyrkogården; min smärta var så djup, å vansinnig, att jag kastade mig på knä vid nin mors graf och med hopknäppta händer rovade till bemne, liksom hon kunnat höra mig: Min mor! Min mor! Om ni visste, hur man oehbandlar ert barn! — Olycklige! sade Jeanne, i det hon lyfte ögoner met himlen. o— Jag gret myeket... Då jag steg upp, var jag lugnare; tankan på min mor hade ädelt inspirerat mig, jag rodnade öfver den skamliga plan, jag haft, att för pastorn upptäcka hans familjs orättvisa och grymma förhållande mot mig. Det vore att göra honom elycklig ... honom, som jag hade att tacka för allt; sem, utan att sjelf veta det, var verktyget för en komplott emot mig. Jag föredrog att aflägsna mig, utan att lemna honom denna smärtande visshet. — Ädla själ! utropade Jeanne, och hvad ble det utaf er, så ung, ty ni var då ju mycket ung, eller huru? i . — Jag var femten år. I det ögonblick, jag skulle skiljas ifrån pastorn, kände han sin gamla tillgifvenhet åter upplefva för mig;: han ville be hålla mig qvar; men jag, som insåg, att de orsaker, hvilka gjorde mitt aflägsnande nödvändigt skulle alltid ega rum, kastade mig. för sista gån: gen i hans armar och aflägsnade mig sedan. — Oeh hvart begaf.ni er? ; — Till Wien ;. . Pastorn-hade rekommendera mig till en af sina vänner, som var professor denna stad. Han använde mig som öfversättare ban var af ett häftigt och hårdsinnadt tempe