Aftonbladet – 3 november 1841, sida 1

Jag besvär er, se icke i min begäran en känsl: af otillbörlig nyfikenhet; det är ett sannt, verk ligt deltagamde, som leder mig. — Ack! fru hertiginna, svarade Herrman mee en intagande röst, och ett uttal, hvari låg er oändlig melankoli, hvad skall jag säga er? In. gemting i min tillryggalagda lefnad förtjenar ei uppmärksamhet. Det är endast vanliga missöden den fattiges och faderlöses lif i dess bedröfliga enformighet. Det finns i dessa plågor hvarken poäsi eller något grandiöst, tillade Merrman bittert. — Ar det då en förebråelse mi gör mig? sade hertiginnan mildt. Kan ni så tolka mina frågo:! Sedan tillade hon efter någon tystnad: — Ni har rätt, jag gör orätt i att framställa denna anhållan. Det är endast lyckliga menniskor. som kunna kasta en tillfredsställelsens eller likgiltighetens blick på den tid, som försvunnit För den olyekliga deremot är hvarje minne en sorg. — Ja, men den olycklige, som mäter sina år med lidanden, tröstar sig der med, att tiden för hans elände minskas med hvar dag. .. svarade Herrman. I den nedslagna ton och den tomma blick, hvaraf dessa ord åtföljdes, låg något så förtvifladt, att Jeannes ögen fuktades af tårar. — Emedlertid, sade Herrman, kan jag ej afbörda min förbindelse till er, hertiginna... Ni ir den första, den enda, som värdigats säga mig ett ord af medlidande. — Af medlidande!! mumlade Jeafine. — Huru smörtsamt detta sorgliga förtroende n måste bli för mig, är jag skyldig det åt min rälgörerska.