Aftonbladet – 2 november 1841, sida 1

min hand och kysste den, i det han sade, med obeskriflig smärta: — Förlåt, min goda mor, jag vill ej bedröfva er. Staekars seldat! Hans anletsdrag, bans uttal bade något så godt, så innerljgt, att jag ... jag medger det gerna ... oktadt den egna förtroligbeten i uttrycket: min goda mor ... blef helt upprörd, långt mnier, än då ban, vid slutet af vårt samtal, gaf mig tillkänna, att ban återskänkte mig våra skogar i Anjou och Maine, i betraktande af min ädla karakter och min mans förtjenster. — Och af Jeannes giftermål med hertigen de Braceiano, fastäm ni ej Visste af denna omständighet, tillade Raoul inom sig. — Nå väl, min tant, förvånas ni då öfver, att Raoul blifvit förtrollad, liksom ni? — Men hvad bevisar det? Att man öfverraskade min ömtålighet, det är allt; och jeg är så mycket ledsnare deröfver, som jag nu ej kan säga alll hvad jag tänker om hans kejsare (och hon visade på Raoul); kan bar öfverhupat mig med godhet, emot min vilja måste jag ju tiga... Och sedam måste jag väl underkasta mig, att beuadra de segrar, som förvåna hela Buropa. — Jag sade ju, att tant var mycket buoapartistiskt sinnad. — Jag är det icke, min hertiginna; jag är tacksam, och det ges, ty värr, så få med denna opinion. Men hör på, Raoul, innan ni lemnar oss, så lexa upp Jeanne. Hon, som säger så om mig, man kunde tre benne sjelf vara repuhlikanska, och, Gud skall veta, att hon har inga ursäkter för en så afskyvärd opinion.