Aftonbladet – 1 november 1841, sida 2

lys, och ändå lemna ett outplånligt intryck. Till exempel: för några dagar sedan voro vi tillsammans här i denna boudoir, ni, Herrman och jag. Ni var tankspridd, dyster; ni hade lemnat mig e:t bref, som ni erhållit från en af våra vänner i Spanien; jag läste det ... då jag händelsevis kom att kasta ögat på Herrman. TIhela mitt lif glömmer jag aldrig den genomträngande blick, han fäste på er, det sardoniska, nästan grymma löje, som hastigt gaf hans ansigte en oförklarlig stämpel af elakhet... Jag frapperades så deraf, att jag ej kunde tillbakahålla en rörelse, Herrman vände sig hastigt emot mig; och då han märkte, att jag betraktade honom, rynkade han ögonbrynen och rodnade, som om han varit orolig att se sig utforskad. Denna tilldragelse synes utan tvifvel alltför obetydlig; men den ingaf mig då ett slags förskräckelse. Eter några ögonblicks tystnad sade hertiginnan till öfversten : — Hör mig, Raoul. Niär den bäste, den ädlaste bland menniskor; förlåt den rörelse af ofrivillig harm, som jag erfor ett ögonblick; jag anser er ur stånd att förtala hvem det vara må; men jag tror också mig, genom för mycken öfverensstämmelse, för mycken sympati, dragen mot hvad som är stort och ädelt, för att jag skulle känna deltagande för ett trolöst och elakt bjerta ... Låga tänkesätt äro så långt skiljda från er, att ni ej kan fatta Och icke heller erkänna dem, då de smyga sin på er ovetande. Hvad ni anser vara en aning af intresse för mig, är kanhända blott en ofrivillig känsla af svartsjuka mot en man, som ni utan tvifvel afundas, ehuru litet afundsvärd hans ställning än är. Tro mig, er vänskap oroas utan skäl: jag bedyrar, alt jag känner ingen renare själ, ingen mera uppböjd karakter, än denne beklagansvärde främlings ... Jag vet icke hvad som väntar mig i framtiden; men hvad ock må bända, så finns något inom mig, som säger, att mitt förtroende för honom aldrig skall svikas. Ofversten ämnade svara hertiginnan, då prinsessan de Montlaur i detsamma inträdde. (Forts. foljer.)