— Hvem har sagt er, att han vet af mitt deltagande för honom? — Det vore icke blygsamhet, det vore otacksamhet af honom, att ej hafva märkt det ... Men nej, han vet det, och just denna föreställning förskräcker mig. Detges intryck, som man ej kan förklara, och hvilkas återverkan dock är allsmäktig. Nå väll ja, denne karls inflytande bos er, eit inflytande, för hvilket ni kanhända ej gör er räkning, förskräcker mig för er skull... Jag vet, hur ädel, hur brinnande själ ni har. Ni bar väl hundra gånger sagt mig, och jag tror er, att om ni älskade, skulle ni ej ett ögonblick draga i betänkande att uppoffra er ställning, vore den också tusen gånger mera upphöjd. Då jag känner er såsom sådan, måste jag darra för er, emedan den, ni älskar, ej förtjenar de oerhörda uppoffringar, ni vore i stånd att göra honom... Se icke vred på mig, Jeanne... Jag har ingen fördel vid att tala så till er... Jag reser bort i afton för en lång tid ... för alltid kanhända; ty kriget kan åter börja och soldatlifvet beror af slumpen ... Tror ni mig nog lågtämkt att ljuga, eller att kunna finna en förhatlig njutning vid att inså misstankar i ert hjerta? Ni vet, Jeanne, jag säger det utan högmod, men med öfvertygelse; ni vet, att jag är en man af heder, ni har aldrig tviflat derpå... Nå väll Jag svär vid min heder, att hos mig finns hvarken svartsjuka, afund eller harm; det inflytande, som denne karl eger på er, kommer mig att bäfva för er framtid ... Jag kan icke säga er annat, och denna känsla måste vara ganska mäktig, för att ba kunnat öfvervinra all den motvilja, jag känt, att så tala med er. oo Men man kan ju bli tokig ... Hvad har ni att förebrå honom? Hvad har han gjort! Hvad har han sagt? Så bestämda tvifvel, som edra, måste ha åtminstone en orsak!... Ett infet har uppväickt dem; men detta intet finns ändå ... Hur omärklig utgångspunkten än må vara för era förfärliga misstankar, säg mig likväl hvar jag skall finna den. — Hvad skall jag säga er? det är en af de fiva nyanser, som ofta undgå den strängaste ana