Aftonbladet – 1 november 1841, sida 1

ilskat er?... Olyckligtvis hade ni så ofördelakliga tankar om mig, att allt mitt bemödande var fruktlöst. — Ofördelaktiga tankar om er! Nej Raoul; ag hade endast hört omtalas er lättsinnighet, er obeständighet, ehuru man påstår, oeh jag är öfvertygad derom, att ni aldrig haft att förebrå er någon oädel handling, någon trelöshet mot fruntimmer. — Om min obeständighet var mitt enda fel, hvarföre sökte ej ni att göra mig beständig? Det hade varit er så lätt. — Ah, det var ett alltför vidlyftigt verk att företaga sig, min kära kusin; ni var och ni är ännu för mycket på modet, för mycket eftersökt, och om man så får säga, alltför lycklig. Hertiginnan hade uttalat dessa ord på ett eget sätt; Raoul hade ögonen fästade på henne; hen slog ned sina, och återtog efter en stunds tystnad: — Och sedan så gör ni er om kärleken vissa ideer, som aldrig kunna öfverensstämma med mina; ni ser blott ett angenämt tidsfördrif, ett efemeriskt nöje i hvad jag skulle, efter hvad jag tror, anse för hela mitt lifs sällhet; också har jag aldrig sökt behaga er; jag sade till er: låtom oss vara vänner och cj mera tala om en känsla, som ej kan ega rum emellan oss; ni förstod mig, Raoul; ty ni förblef alltid min vän, ech jag vet det ganska väl, min tillgifnaste vän, tillade hertiginnan, i det hon räekte öfverster sin hand. Han kysste den med vördnadsfull ömhet och sade efter några ögonblick, som tilibragtes under stum förvirring: — Jag reser i afton och blir kanske länge borta. Lofva mig, till belöning för den upprigtiga, den innerliga vänskap, ni tror mig hysa för er, att höra mig, utan att tolka mina ord orätt. Hvad jag har att säga er, är något så sällsamt, att jag ej skulle äga mod dertill, om ej er lycka, er framtid kanhända, syntes mig hotas af en fara. I — Förklara er, Raoul; ni förskräcker mig. .. — Hör mig då... och ännu en gång, om hvad jag säger er, kunde såra er, om jag synes