Aftonbladet – 1 november 1841, sida 1

gifva vika för känslor, som äro mig ovärdiga... påminn er då, att jag är en hederlig man, ur stånd att begå en låg eller neslig handling. — Men i sanning Raoul, jag vet icke hvad jag skall tro. Hvad har ni att förkunna mig? Hvarföre denma allvarsamma min? Hvarföre dessa tvifvel? Vet jag icke hvem ni är? att det i hela verlden ej ges en ädlare karakter än er? — Godt! ni inger mig mod, sade Raoul och återtog: — Ni gifte er vid sexten år af en sublim hängifvenhet ... — Raoul! sade Jeanne i en ton af förebråelse. — Åh, jag är ebarmhertig, då jag talar om era tillbedjansvärda egenskaper... Kände niicke den största vedervilja för detta giftermål, som kejsaren ville att ni skulle ingå? Och då ni oaktadt den tystnad er familj så ädelt iakttog genom en annans obetänksamhet fick veta, at genom er förening med hertigen kunde er tante återvinna besittningen af sina stora egendomar och två era gamla anförvandter befrias frår landsflykt... var ni icke nog ädel att strax uppoffra er? — Raoul... Raoul... jag ber; inte ett orc mer. — Och likväl... hade jag så mycket att sägs er... men efter ni önskar det, så tiger jag... Vid eri inträde i verlden, ung, intagande, qvick nästan ständigt skild från er man, som var tvi gånger så gammal som ni, och som var allde: les upptagen af sina vigtiga funktioner, såg n er omgifven af beundrare; men allas hyllning var förgäfves... Uppfostrad af er tant, prinses san de Montlaur, förenade ni alla dygdens be hag utan att äga dess pedanteri; jag hade set er redan som barn, under det jag sjelf, ännt barn, vistades i två år hos er tant. Då jag ef ter min första återkomst från armeen återsåg e utbildad och skön, strålande af de mest förle dande behag, blef jag förälskad i er, förälska ända till ursinnighet... bekännelsen om mil kärlek rörde er ej det minsta... ingenting va: naturligare; hvarken jag eller någon annan ägde de egenskaper, som kunde behaga er. Utan tvif