icke länge uthärdar? Partitiden hade sin rosenkammare. Hvad hade, hvad har Sverige på 1840-talet? Ar en moraltsk tortur mindre vederstyzglig än den fysiska? Mången kraft, som nu brytes i förhand skulle ofta nog kunna ännu länge gagna ett kärt fosterland. Men huru kam tanklösbeten, egeismen besinna sådant ? Sjelfva öfverdriften af dessa obestämda beskyllningar gör deras tillrättavisande öfverflödigt. Svenska allmänheten är numera tillräckligt uppmärksam på tidshändelserna och på sina offentliga män, för att sjelf kunna bedöma sådant. Tidningspressen har aldrig anfallit Grefve Hård, aldrig mer än i frågan om hans besynnerliga och triviala yttrande angående skjutsväsendet, framdragit bevis af den inskränkthet, som onekligen röjde sig i bans åsigter, och hvarpå riksdagsförhandlingarse redan lemnat sådana bevis, att Statsråds-protokollernas icke en gång behöfdes. Mannen var otvifvelaktigt en aktningsvärd enskild man; vi tro oss till och med med säkerhet kunna antaga, att han, oaktadi ingalunda försedd med djup lagkunskap, likväl såsom ledamot af Högsta Domstolen förtjente förtroende, såsom den der icke handlade met sin öfvertygelse; men förblef väl detta oerkändt af oppositions-pressen? Nej, den begagnade hvarje tillfälle att uppsöka och med aktningsbetygelser framhålla den nämnde egenskapen, alltid med den grannlagenheten alt icke nämna om någon annan fattades. Med samma uppmärksamhet mottog besagde press underrättelsen om Grefve Hårds utnämning till Statsråd och glömde icke en mention honorable för hans beteende som Justitieråd, då den icke, utan att kompromettera sig, kunde ingifva allmänheten några förhoppningar i hänseende till hans duglighet som statsman. Aftonbladet påminde likväl till och med lofordande om åtskilliga hans motioner och yttranden år 41823, och bad honom endast att ej glömma vissa grundsatser, som han då försvarat. Statsman var imedlertid icke grefve Hård, och kommer alldrig att så anses, om än Biet hade nog oförskämdhet att påstå det, och Statstidningen nog oförstånd att säga det efter. Hans statsråds-verksamhet syres oss bäst kunna karakteriseras af den lilla förteckningen på de riks. rättsmål, eller eljest anmärkte fall, hvari hans rådgifvareåtgärder funnos inblandade. Denna förjeckning visar äfven bäst af allt, om den aflidne ens ägde skäl, att i nationalrepresentationens eller tidningspressens bandlingssätt, eller i yrkandet på ansvarighet, klaga öfver långsamma inhemska dolkstyng, vampyrer, och skymf, m. m. Då det besinnas, att ingen systematisk granskning af styrelsesystemet ännu kunnat af något Konstitutions-Utskott utföras, och att vid sista riksdagen anmärkningarne således gällde endast Je särskilta fall, hvilkas antal och beskaffenhet vero långt undererdnade de allmännare följderne sf hela systemet, så torde likväl listan på de örra vara tillräckligt bevisande, att grefve Hård icke kan anses förföljd ifrån den sida, Svenska Riet vill: anspegla. Om han ej snarare kan anes hafva blifvit det? ifrån den, ban på sista redjedelen af sin lefnad så oförmodadt kom att sena. torde vara mera skäl att fråga?