i minnet af en förfluten sällhet och i heppet om en ny eröfring, och som en dylik tröst aldrig felades honom, var det honom omöjligt att likna dessa otacksamma, hatfulla, obarmhertiga varelser, som af en händelse behagat kanske en enda gång i sin lefnad. Ofversten hade en medelmåttig växt, och var smidig ech behaglig i sina rörelser. Hans svarta bliytrande ögon gåfvo åt hans ädla ansigte ett uttryck af snille och lif. Hans kastaniebruna hår var krusigt och af silkeslen mjukhet, mellan de rosenröda läpparna, på hvilka nästan albtid sväfvade ett mildt leende, framlyste två tandrader af bländarde hvithet. Hans rika och eleganta kejserliga adjutantsuniform i grönt och guld bidrog att öka glansen af hans intagande yttre. — Kära Anacharsis! — Bäste Raoul! upprepades af de båda vänBerna, urder det de liffligt betraktade hvarandra. — Hvad var det den gamle Dauphin berättade mig?... Reser du verkligen bort?... Och nu i afton? Utan att skänka mig en enda dag? sade Boisseau. — ÖOiyckligtvis är det mig omöjligt att uppskjuta min resa en timma... Jag kommer just nu från Tuilerierna, der jag emottagit kejsarens sista Ordres; jag måste vara i Wien sednast den 5 Mars, ty prinsen af Neufchåtel kommer dit jen 3 eller. 6. Om du vissse huru ledsen jag ir, kära Anacharsis! Hvarföre har du också ej skrifvit mig tll? — Kors, inser du ieke, att Jag ville öfverraska dig?... Jag borde ej brytt mig derom, ty sfverraskningen har aldrig velat lyckats mig .-.-.