Aftonbladet – 29 oktober 1841, sida 1

som jag höll på att bli det ... Nå, är Raoul icke uppstigen än? — Herr markisen... herr öfversten?. .. Jo, herre, han är hos bans höghet, prinsen af Neufchåtel, som han skall följa till Wien. — Ah, Raoul skall resa till Wien? — Herrn sig då icke resvagnen, som står på gården? — Far ban snart? — Denna afion, herre! -För fanl Jag, som just ämnade slå mig aer hos honom ... på några dagar... Nå, hur mir han? ännu lika pröglig, käek, galant? — Ack. herrel Det fions ingen häckare, än markisen ... öfversten, ville jag säga. — Genera er icke med mig, kära Dauphin; säg markisen så mycket ni behagar. — Herrn ör alltför god; det är hans slgttitel, och jag kan icke vänja mig alt ej ge min husbonde den! Det låter lite bällre för mina gamla öron, än det der: öfverste ... Men han blir ond, då jag kallar bonom annat. — Ah, vore jag markis ... jag skulle icke bli ond, jag, alt höra mig kallas, vid min tilel oo. Nå bans blessyrer? — Den sista ... skottet i axeln, som vi fick vid Woagram, den är alldeles bra ... Vi var då öfverste vid 47:e dragonregementet. Man kallade våri regemente markiserna, emedan vid hela armeen icke fanns ett proprare regemente. Soldaterna voro fina och fiurliga, som dockor; men det hindrade icke, all de slogos som ena satar; och ändå, vet herrn, då vi togo det der 1egementet, voro kariarne så osnygga, så vilda