Aftonbladet – 27 oktober 1841, sida 3

kens fel, som tycktes vara skuren i vexten, eller att mamsell Ströms hållning icke var fullt säker, eller ock båda delarne tillsammanstagne, nog af, i den första akten tog sig Ålices personlighet icke så väl ut, och i sista akten återföll hon allt mer och mer i den stela tillbakalutande ställning, som hon dittills, till mycken förmån för sin figur, undvikit. Hr Lindman föreställde den Normandiske bonden Raimbaud rätt naturligt; balladen uti första akten sjöngs nästan för uttryckslöst, enformigt och färglöst. Trion itredje akten (Belleiti, Gänther och Ström): Hvad ögonblick, hvad stund af våda! sjöngs alldeles oöfverträffligt, och med en fullkomlig ensemble, likasom trion i ö:te akten. För öfrigt rekommenderas behöflig uppstufvelse å munkarne, som i femte akten knäböja uti vestibulen af domkyrkan; det är en bisak torde man invända; men är det då sagdt att bisaker alltid skola vara dumma och osmakliga? Hela den der munkhorden har någonting alltför mycket lappigt, pjaskigt och smaklöst, med ett ord, det är cen ful scen, i stället för en vacker och allvarsam, en scen, som saknar all levation, den är till och med vidrig, och alltför paltig för en kunglig opera. De fyra hufvudpersonerna framropades vid spektaklets slut och mottogo en väldig applåd.