Aftonbladet – 26 oktober 1841, sida 3

BLANDADE ÄMNEN: THEOLOGISK AFORISM. Vår Chateches anmanar oss att älska Gud öfvs allting. Hvad vill det säga? Af sjelfva orda sättningen ledas vi till att uppfatta saken så, at ibland olika föremål för vår kärlek Gud älfve bör vara ett och det högsta. Men härvid för knippar sig nästan ovillkorligen den föreställnin gen, det kunde kärleken till Gud vara delad me: kärleken till något annat, så att antingen samti digt med vår kärlek till Gud någon annan kär lek, stridande emot kärleken till honom, äfvel kunde vara för handen i vår själ eller att viut dex ena stunden kunde omfatta med vår kärlel och lust verldsliga föremål, utan att uti denn: kärlek någon kärlek till Gud inhlandade sig, oci i en annan stund åter tvärtom. Men vilje vi gör: oss dem sinnesbeskaffenhet, som härvid måst: förutsättas, närmare åskådlig; så låtom oss tänk: oss em menniska inskränkt till sitt sträfvand inom det ändliga, men samveisgrann och fron derjemte; jag menar en sådam, som, fastän half vande Gud i känsla, deck aldrig gjort sig klar: reda för sitt lefnadsmål eller för individens be tydelse för det hela, ej heller fattat med hänsig till sin jordiska lefnadsverksamhet några högre vuel i sigte än proek och spis), såsom vår humoristiska Dahlgren uttrycker sig. För Luther gällde det hufvudsakligaste, att under det tvång af sjelftagna menniskostadgar hvari menniskorna under papisteriets djupaste mörker voro fångna, tillvinsa hvar och en rättigheten att med aktgifvande på Guds ord och samvetets röst sjelf pröfva sin egen väg, och de! må icke förundra oss, om han med denna tillkämpade rättighet ansåg allt vunnet. I stället för de påfliga dekretalerna inskärple han nu tic Guds bud, och uti en ieke af utvärtes hot utan al samvetets makt aftvunger iakttagelse af dessa enkla abstrakta föreskrifter salte han hufvudsamman af all sedlighet och gudaktighet. Men kärleken till Gud fick dermed också — åtminstone till det sätt, bvarpå han tolkades i läran — er blott och bart restriktiv eller det köttsliga sin nets tyglande karakter. Den som iakttog de gudstjenstliga öfmingarna, ej kränkte de förhållanden af vördnad, uppmärksamhet och lydnad, i hvilka man genom samhkällsordvingens och familjelifvets band var satt, ej kränkte kyskhetens fordringar i könsumgänget, ej heller uti den ailmänna menskliga beröringen bröt de band af sannimg, rättvisa oeh deltagande, som utgöra de första grundvalarna för all välstånd, all trefnad och frid uti den inbördes sammanlefaaden, och detta allt ieke för menniskors utan för Guds skull — han fruktade och älskade Gud öfver allting. Måttstoeken för denna kärlek till Gud var således, såsom det så träffande uttryckes i vår Catbeches, att ingenting i verlden kunde förmå menuaiskan att uppsåtligen blifva Gud olydig; men hvarmed alltså förutsättes, att, oberoende af kärleken till Gud, åtskillig annan härlek både kunde och fick råda he: hennel han fick blott aldrig föra henre derhän, att hon blef olydig emot den en gång kända och imsedda gudomliga viljan. Med afseende på den ståndpunkt, hvarpå det sedliga lifvet vid reformationens början befann sig, var detta också ett stort steg. Den enskilde, undanryckt prestoch munkväldet, blef nu sjelf domare öfver sina. gerningar. Den för oss alla giltiga normen, den Hel. skrift. blef för alla tillgänglig, och på ett lika enkelt och öfvertygande som den tidens bildvingsgrad motsvarigt sätt begynte man mu från barndomen inskärpa hos hvar och en de första seder och trossamningarna. Är frågan åter, huruvida den ståndpunkt af religiös och sedlig odling, till hvilken reformationen ursprungligen bragle 0ss, är adseqvat mot det Christliga lifvets ide; så hunne vi icke annat än på ett nekande sätt besvara detsamma. Ty kärleken till Gud, den rätta kris:liga kärleken till Gud tål för det första aldrig någon annan kärlek bredvid sig. Han miste heia och hållet och odelad: apptaga och behberrska den själ, hvilken ham fattat. Der, oberoende a denna, någom annan kärlek och lust får tillhill, der kan han sjelf aldrig annat än lida intrång ock förlamas. Men huru skulle vi då kurna älska något utom Gud derjemte? Säger 0ss icke skriften sjelf, att den soma älskar Gud, han älskar ock sin broder? Är ieke verlden dessutom full af föremål ej endast för vår materiella nytta och njutning utan äfven för vår själs Jyftning och förädling, dem vi väl icke, i em stupid klosterlig tillbakadragenhet från verlden, må blunda för utan snarare omfatta? Visserliger. Vi må ock omfatta med vår kärlek och åtrå ej endast bvarandra utan äfven andra timliga föremål, men aldrig med en från kärleken till Gud