Aftonbladet – 25 oktober 1841, sida 3

jag intet. — Na slog Claes ut ett vinglas och Lottas sopptallrick vickade öfver halfva bordet; Herrn skratiade af harm, och frun blef arg. — aEdra fördömda ungar, skall jag då aldrig få vara med fredy, utbrast hon. Vipps en knuff i ryggen på den som satt henne närmast, hon skrek utom sig och de andra flinade i mjugg deråt. — aTiger du ditt otäcka djur, annars skall du straxt, utan krus, från bordet. — Håll ord med det, sade fadren, det varräåt sagdt, gå ifrån bordet flicka. — Ja, men nu vill jag, att hon skall sitta qvar ändå, barn bli så modfälda, när man är allt för sträng. Torka dig i ögonen min piga. Se här har du äppelkaka mitt hjerta; du plär ju äta den så geraa. Hon teg ändteligen, såg snedt på sin far, och nöp sin syster som skrattat åt henne. Nu bar det till att lipa och jemra sig för Lotta. Frun svor och skuffade. Herrn teg och tålde, gästerna voro ledsna och bestörta. — Andteligen blef det litet lugnt ibland småherrskapet, och man började höra hrvsrandra någorlunda tydligt. Min söta van, sade herrn i buset, om du vill göra mig till viljes, så låter du barnen en annan gång äta i deras rum; det är ju ett fasligt buller. — Nå, det är dig alltid likt min vän, sade frun, cdu äralltid besvärad att se dem, du vill stänga dem inne, men jag vill ej ha dem stygga och folkrädda jag; barn äro också menniskor. Dessutom när jag tål att de pbullra litet, så kan väl också andra. — Claes var emedlertid gången ifrån bordet, sprang mu omkring och ;krälade på en trumpet. — Pojke, repte fadren, ägg ifrån dig trumpeten, och var tyst. — Claes ortfor ändå, tills han fick se deserten komma i gång, lå rusade han fram och krefsade till sig deraf. Fy skäm ut dig, sade fadren, så du bär dig åt, då främnande ser det, fy. — Gossen kastade nu det han og ifrån sig och ställde sig i en vrå att tjuta. — (Se bara, sade frun, bur du kan föra väsen öfver ett eppri; du kunde ju ej låta bli förrän du fick barret ati gråta. Kom hit. du min gosse, se här skall iu få långt mer russin än systrarna, kom du min mula; det stackars barnet gjorde ju ingenting, min än, att du behöfde snäsa honom. Nå ni, han har j haft messlingen ännu, du får väl se huru det går, anske du snart slipper vara besvärad af hans buler. Den lilla stackarn: hör, hör huru han snyftar ara. —