Aftonbladet – 25 oktober 1841, sida 2

då han med en exposå af författarens system och med utdrag ur sjelfva boken visat, att han, långt ifrån att förneka den evangeliska lärans sanning, det är dess i grunden gudomliga ursprung, tvertom, i fullt mått vitsordat densamma, ja, till och med på flera ställen förklarat denna lära såsom det högsta och skönaste af allt vetande, d. v. s. all uppenbarelse af det gudomliga. Detta har man icke heller kunnat bestrida, men ändå sökt hos den stora allmänheten, som icke haft tillfälle läsa sjelfva arbetet, på förhand exkommunicera detsamma, medelst upprepande af ständigt samma beskyllningar af olika slag, i hopp att sedermera, genom stödet af en yttre påtryckning ifrån det sålunda förberedda skriket, få den filosofiska, ifrån den materiella lydelsen ar bokstafven afvikande tydningen af en del af dogmerna tydd såsom en förnekelse. Denna taktik bör likväl icke hafva alldeles fritt spelrum, och det bästa sättet att möta densamma är 1 vår tanka, att låta läsaren sjelf få fullt tillfälle att bedöma, huruvida författaren egentligen företagit sig något annat, än hvad en mängd andre lärde gjort före honom. Härultinnan innehåller väl redan Svarandens sednare förklaring en slående vederläggning uti de exempel, hvilka han hemtat ur flere skrifter af kyrkans egna lärare och enkannerligen i utdragen af en vid sjelfva Upsala universitet begagnad lärobok, der dogmerna i en mängd fall finnas endast symboliskt tolkade; men det åtalade arbetet sjelf innehåller dessutom härom en hel afdelning, som bör vara tillräcklig att skingra alla tvifvelsmål. I sednare deien förekomma nemligen under rubriken Slutafhandling några kapitel, angående den af förståndet ledda historiska forskningens förhållande till den kristna tron, i hvilka författaren gör en intessant resumå, först af kyrkans lära om Christi person och verkningar; dereiter al ralionalisternas och Schleiermachers sam! slulligen af Kants, de Wettes, Horsts och Hegels läror. Alia dessa systemer bhbafva förut vid serskilda tillfällen varit föremål för en mängd föreläsningar och tryckta afhandlingar; isynnerbet hafva Kants och Hegels, systemer, som bhekant är, gjort epok i den filosofiska vetenskapen. Sjelfva lärorna äro dels med, dels utan kommentarier publieerade, utan att man tillförene ansett tillständigt, att söka inskränka rättigheten dertill. Ett utdrag af de nyssnämnda kapitlen skall sätta läseren närmare i tillfälle att jemföra, huru mycket Strauss system skiljer sig från det Hegelska (från hvars ståndpunkt Strauss i sjelfva verket förnämligast utgått i sin uppfattning af Kristendomen), samt att bedöma, huruvida icke Kant och Hegel för sina systemer, eller öfverhufvud hvarje filosofisk uppfattning af dogmerna ovilkorligen skulle, efter samma jinskränkande och påfviska åsigter, som man nu vill tillämpa mot det nu åtalade arbetet, förklaras såsom kätterska och konfiskeras. Vi kunne för öfrigt så mycket hellre meddela detta utdrag, utan att fela i grannlagenhet mot seqvestern, som det icke angår Författarens egna åsigter, utan endast bans historiska redogörelse för andras, hvilka han till en del sjelf bestrider. Det följer här nedan: KYRKANS LARA OM CHRISTI PERSON OCH VERKNINGAR Under det de första kristne fasthöllo sig vid de evangeliska traditionernas bokstafliga sanning, bildade sig den Orthodoxa läran om Christus, hvars grunddrag redan finnas i nya testamentet. Roten till densamma är tron på Jesu uppståndelse; denna var beviset för hans Messiat; den hade upphöjt honom öfver mensklighetens område, och till omedelbar gemenskap med sin bimmelska fader (Apost). 2: 32 etc.; 3: 13 etc). Nu syntes döden såsom en hufvusaklig del af hans messianska bestämmelse; Jesus hade lidit den för verldens synder (Apostl. 8. 532 etc. 4 Job. 2: 2 etc.); genom den hade han blfvit den eviga, skuldfria öfverste presten, hvars blod på en gång verkade, hvad den judiske med alla djuroffer icke hade förmått (Hebr. 40: 40), han var det rena lammet, genom hvars blod de troende äro lösköpta (4 Petr. 4: 48 etc.). — Men den på Guds högra hand upphöjde måste alltid varit smord af den heliga anda (Apost. 4: 27), utrustad med undergörande gåfvor (Apostl. 2: 22), och , måste följakligen hafva blifvit aflad af den heliga anda (M. 4). Då han således redan före sin menskliga tillvaro egt gudomligt majestät, så var hans nedstigande bland menniskorna och hans död en förnedring, hvilken han frivilligt påtagit sig till deras bästa (Pbil. 2: 5, 6). Men