Aftonbladet – 22 oktober 1841, sida 2

MMMM På detta sätt tillbringas den unge mannens sista ynglingaperiod. Så framgår han, stödd på Grisettens hvita skuldra, tills han omsider blir någet: Läkare, Advokat, Underlöjtnamt. Då vinner honom ärelystnaden, då flyr kärleken, och han bjuder farväl åt sina vårdagars dåraktiga ock tjusande herrskarinna; den otacksamme öfverlemnar henne åt en teorftighet, så lätt all fördraga då man är två, och bertbyter det älskande hjertat mot några vingårdstegar eller penningpåear i hemgift från previnsen. Men hon, fattig flicka! Hvad blir väl hennes öde? Hon gråter, underkastar sig allt, tröstar S:g och börjar någon gång en ny eröfring, gifler sig merendels samt öfvergår sålunda från den älskogsvarme poeten till den buttre Mannen, från glädje till tårar, från en fördragsam fattigdem till ett tryckande armod. Allt är för henne förloradt: fjäriln blir puppa, men lyckligtvis dör hon ieke innan hon efterlemnat ett tämmeligen godt förråd af grisetter och pariserpojkar. Men vi vilje vara kloke och förståndige, vi vilja ej se de sednare alltför mycket på djupet, al fruktan att falla i en afgrund. Hvar är den tillfyllest utspruckna ros, som ej faller för första vindflägt? Hvilken den megna frukt, som ej bär sin frätande mask? Dessutom är, pris vare himlen, detta bedröfliga slut icke gemensamt för alla dessa tjusande fliekor. De finnas, som rädda sig af en händelse, andra åter, som räddas af lyckan och någre, såsom moralisterne påstå, al dygden. Med hänsigt härtill vill jag berätta en historia om blomstersäljerskan Jenny. (Slutet följer.)