Aftonbladet – 22 oktober 1841, sida 1

GRISETTEN. AF JULES JANIN. Af alla Parisiska produkter är Grisetten ostridigt den mest Parisiska. Res, så mycket du behagar, i främmande länder; du skall fina triumfbågar, kurgsträdgårdar, museåer, mer eller mindre göthiska terapel och kyrkor, äfvensom du, under vägens lepp, öfverallt, hvarthän ditt kringsväfvande lynne kan komma att föra dig, skall armbiga emot borgare och högheter, prelater och kaptener, landtmän och statsmän, men ingenstädes, hvarken i London, S:t Petersburg, Berlin eller Philadelfia, skall du träffa något så ungdomligt, så gladt, så friskt, så skönt, så sinnrikt, så nätt, så nöjdt med litet, som detta nigot, hvilket fått namnet Grisett. Hvad säger jag, i Europa? Du kan genomtåga hela Frankrike, utan att träffa Pariser-grisetten i hela sin sanning, hela sin ledighet, hela sin oförsigtighet, bela sitt ystra tokpladdrande snille. De lärde (strunt i de lärde!), som förklara allt, som äflas att med etymologisk blick skärskåda allt, hafva mycket bråkat sina hbjernor, att utfinna härledningsgrunden för ordet Grisett. De hafva sagt oss, dessa tokar! att så kallas ett tunnt ylletyg, som bäres af allmogens döttrar, samt deraf dragit denna slutsats: Säg mig huru du är klädd, och jag skall säga dig hvem du är! Liksom dessa utstyrdahertiginnor från gatan, dessa fina markisinnor, som lefva af sina handarbeten, med ett ord, hela denna intagande och tvetydiga aristokrati från kenstnärsverkstaden och bandelsboden, voro dömda att för alltid bära en dyster ylleklädning; liksom de hade frånsag! sig, dessa hvita och röda eremilinnor, lifvets ljufvaste fröjder, silkesband, broderi, nya skor, nya handskar, meå ett erd, alla sinnrika hjelp medel för det lätt tillfredsställda koketteri, hvilket utgör en svaghet hos alla sköphetet, som äro fattiga, välväxta och endast tjuge år