Aftonbladet – 20 oktober 1841, sida 2

ta arbete finna ett tvifvel väckt om den historiska vissheten af åtskilliga yttre tilldragelser, skola derföre ock sannolikt underställa en upplyst själasörjare sina tvifvelsmål. Denne får då tillfälle att undervisa dem om hvad här ofvan förut är nämndt, nemligen att kristendomen äfven har en inre sanning, oberoende af den historiska, och jag förstår i sanning icke, hvari Presterskapets förnämsta befattning skall bestå, om den icke är, att i umgänge och predikan upptaga och undanrödja sådana tvifvel eller frågor, att besvara dem efter åhörarnes bildningsgrad, med ett ord, att lära och undervisa till ett sannt kristligt sinne. Den barnsliga tron åter, fordrar intet bevis; den anser till och med redan ailt inblandande af förnuftet och den filosofiska spekulationen i religiösa ämnen med ett slags afsky, och skall följaktligen af förskräckelse för blotta namnet på en författar2, som redan på förhand blifvit förkättrad, afbåilas från att ens taga boken i sin hand. Skulle någon vilja betvifla, att detta i allmänhet är förhållandet med skrifter af deuna art, så kunna många exempel till bevis anföras. Jag vill blott i korthet nämna några. År 4839 utgafs af trycket en skrift, kallad: Om tidens tecken, samt ordets profelia om den nya jörsamlingen. Denna skrift innehåller ganska mycket, som dels icke öfverensstämmer med, dels rakt motsäger de symboliska böckerna, i synnerhet angående treenigheten, och som, långt snarare än det nu åtalade arbetet, kunde anses innefatta en förnekelse af den rena Evangeliska läran; men icke har man derföre hört någon vida för denna lära eller nägon själavånda för de troende deraf uppstå. Redan för 23 år sedan utgafs bär en skrift kallad: Oswald den gamle, hvilken på sin tid väckte sådant uppseende hos åklagaremakten, att den blef åtalad, men frikändes, och nu fritt kan köpas i bokbandel!n, utan att man sedermera hört att detta verkat något mehn för den Evangeliska lärans bestånd, eller att den ens läses af den obildade, elier någonsin hunnit till mer än första upplagan. Och likväl afviker denna skrift i de bestämdaste ordalag från en stor del af den gällande kyrkans dogmer. Se här t. ex. huru dess författare resonerar, angående straff och belöning i ett annat lif: Huru visligen handlade icke. Jesus således äfven deruti, att han, som hade att frampställa läran om tron på ett fortfarande efter döden såsom tron på en vedergällning, så mycket, som var nödigt, rättade sig efter sit folks noch sön tids tankar em en kommande vedergällning, på samma sätt, som i anseende till tron på uppståndelsen, Sid. 64 yttras, att syndarens försoning med Gud tillkommer endast genom egen bättring: Men erfordras det nu också,, heter det, xnödvändigt en sådan medlare, hvilken uppträder mellan Gud och oss, afbåller från oss den gudomliga hämndens arm, betäeker genom sin fullkomliga dygd vår ofullkomliga, och genom sin offerdöd försonar våra synder, endast på det att lagstiftaren må erhålla upprättelse? Ack! olycklig likväl den, hvilken förfaller till sådana föreställningar! Långt skiljd är han ifrån all sann gudsdyrkan, likasom ifrån all annan insigt af menniskans värde. Hvilken sammanställning! En Allrahögste och en hämndlysten! Upprättelse måste väl ändå den store lagstiftaren hafva? Godt, om det så måste ske, men af hvilken och genom hvilken då? Åtminstone icke af någon annan, eller -enom någon annan än lagbrytaren. Pag. 75 i den samma skriften heter det: Mitt förnekande af Satan stödjer sig för öfrigt på ganska goda grunder betc. Sådana afvikelser från dogmerna förekomma för öfrigt nästan hela arbetet igenom. Uti Thorild, filosofisz eller efilosofisk bekännelse af E. G. Geijer, förekommer en afvikelse från den kyrkliga åsigten af treenigheten; denna skrift frikändes äfven, och icke har någon ska. deraf försports. Några år sednare utgafs en suonym skrift under titel: Tröst för den brottslige, hvilken verkligen innehåller den förvillande och omoraliska läran, att den brottslige kunde trösta sig med ödets förskyllan, som fört honom på den väg der han befann sig, och att han sjelf derföre på visst sätt vore skuldlös. Denna skrift var således af en vida betänkligare syftn:-g, än de förstnämnda; men äfven den ansåg Juryn böra frikännas, utan att man sedermera ers hört, att någon numera frågar efter den, emedan det allmänna förnuftet dömt den till glömskan. Jag har ansett mig böra åberopa exemplen af dessa TESTEN AEA RE a TS NAR FAO RER hon begärde 300 Pund, och äfven erhöll dv:n, seAR. ET ROR e