hustru och dester förmådde icke uthärda åsynen af kennes förtviflan, utan ginge ut. BSlutliger de hon sig såvida, att bon kunde gå hom till prestgården, der Prosten Holm imedlertid em händelsen underrättat sin måg ech sin dotter, kvilka svårligen kurde öfvertyga sig, att den eljest så beskedliga Meria kunnat begå ett så rysligt brett. Vid Marias återkomst tog Prosten henne i förbör. Ett matt rekande var första svaret, men det andra en öppen bekännelse. Under tårar och den högsta förtvifiam anklagade hom sig såsom sitt barns mörderska. Prosten, sjelf innerligt rörd, frågade kenne: emen turn kunde du vara så hård ech mörda din egen lifsfrukt, det späda, oskyldiga barnet? Hon svarade härtill, att kon dertill blifvit förledd och öfvertalad af Mattsson. Af detta svar blef Prosten så bestört, att kan jcke kunde uppfatta .de närmare omständigbeter, hom under tårar ech snyftninger uppgaf. Intet bittert ord undföll dock hennes läppar emot khennes förledare; bhenxwes enda önskan var att få umgälla sitt brott med döden. Äfven för Löjtnant Sköld och hans fru gjerde hon en ångerfall ech rörande bekännelse ech sade, att hen aldrig kunnat begå brottet. om hon icke blifvit dertill förledd. Två dagar derefter, eller den 29 Maj, inställdes bon vid Östra Höradsrätt, der hon likaledes, under häftig gråt och betygamde af ånger, afiade sin bekärnelse, på sätt här efvan blifvit omförmäldt; hon vidhöll den och under hela ransakningen med mycken redigket. Carl Mattsson deremot nekade oupphörligt både att vara fader till barret och att ban förledt kenne till gerningen. Någon bevisning till hans öfvertygande kunde icke anskaffas; men så mycket förekom likväl, att starka misstankar hvilade öfver henem, och dertill må äfven räknas, att grannar och trevärdige personer framställde henom såsem en våldsam och till dåliga handlingar benägen menniska. Den olyckliga Maria erhöll både af grannar, Prosten Holm och sitt husbondfolk synnerliga loford öfver sitt förra uppförande. Hon kade med mycken örshet och omsorg skött Löjtnant Skölds barn, och ingen fanns, som icke medgaf, att hon äfven för sitt eget barn alltid visat kärlek och ömhet. Hiöradsrätiens dom, som afkunnades den 2924 sistlidne Juli innehöll, att son borde mista högra hand, halshuggas och å båle brännas. Carl Matteson, såsom icke öfverbevisad om någondera af angifvelserne, frikändes. Skånska Hofrätten ändrade; såvida Häradsrättens dom, att den, med åberopande af förordningen den 10 Juni 4841, dömde Maria mista lifvet genom halshuggring; samt att Hofrätten. i afseende på Mattssom, i stället att frikänna honom, ansåg, att emot kans pokande icke någon bevisning förebragts till hans öfvertygande, hvarföre Hofrätten förklarade honem icks kunna åt saken fällas