Aftonbladet – 18 oktober 1841, sida 1

— Ni är föremål för allas hyllning, drettning Då hvarje fest ... Snille, ungdom, skönhet, ailt eger ni, som bjuder beundran, allt som vieker unde, allt som utgör makten och lyekan ,.. Äro ieke alla dessa kostbara företräden, alla dessa himmelens gåfrer oförenbara med sorgen? Hadra mig, min fru, med ert förtroende, efter hvilket jag sedan länge strifvat, hjä!p mig aitbisa denna intressanta gåla. Dea uuga baromessan teg ett ögonblick, vars ig att hon tvekade, huruv ida hon skulle inviga någon främmande i sina hemligheter, eller blatt sökte att samla sina minnen. — Hör mig, min herre, och ni skall finnz2, utt ieke alla lidanden äro inneslutna inova Spaulau, hvilket ni nu besöker för att bifoga nigra sidor till edra beundrade skrifter, för att lindra några olyekliges elände. För tolf år sedan lefde en af Frarkrikes fruktbaraste provinser uti den leende byn St. Luce en familj, bestående at en ung flicka, hennes fader en aktad förpaktare och hennes tant, hvilken familj egde hvad som bättre var än förmögenhet: tförnäjsasehet med sin lot Louise var med en djup eeh uteslutande kärlek tillgifven sin fader, ty det var den enda kärlek Gud tillstadt henne, då hennes födelse kostat modren lifvet. Plötsligt dog en broder till landimannen uti Aschen, der han varit bosatt och grundlagt ex blemstrande handel, och utsåg vid sin död brolern till universalarfvinge. Frangois Aubert, si hette förpaktaren, var derföre nödsakad att resa till denna stad, för att tillträda det arf, som så oförmodadt tillfallit honom. Skiljsmessan kos!ade den arma flickan många tårar. Hon omfamnade fadren förnyade gånger, beledsagade bonom flera mil på väg samt återvände med ett förkrossadt bjerta till sin bostad. Sex veckör — sex sekler — gingo förbi; detta var den tid, på hvilken der bortreste skulle återkomma. Louise