Aftonbladet – 18 oktober 1841, sida 1

uppsteg på en höjd, som beherrskade trakter omkring, skådade linge i fjerran, så långt blicker räckte, och lemnade icks platsen förr än skymningen sänkte sig öfver dalen ... En månad, två månader, flere år förflöto, utan ringaste undar rättelse, som kunde lindra den sara: flickan ångest. FPvad hor led var euträgligt. Rosorn: bleksade på hennes kinder, sömnen fAlvide frår hannes lsger, leendet från läppareae. JImedleriu dröjde en rik utlänning, som reste i Frankrike någon tid på ett pråktigt gods icka långt frår förpaktarens gård. Ha ägel och högsint själ lyste ur hans drag. Han såg tillfälligtvis Louise, fat. tade deltagande för hennes sorg och försökte a trösta henne. Ett lidande hjerta öppnar sig lät för kärlekex. Leuise öfverlemnade sig åt der ljufva böjelse, som oemoistindiigt drog heune til sin vän. Förlåt mig, sade främlingen en dag, men jag älskar er... Ni är olyckiig, ensam, undet vården af er tant, som icke är i siånd att beskydda er mot de förföljelser, för hvilka er dygd sö kert blir utsatt. Villni utbyta denna lilla gård moi eit palats? Vill ni blifva rik, ansedd, baronessa och bära mitt namn?, Ni gissar väl, min herre, att den unga flickans ljerta gaf efter... visserligen mindre för den förespeglade lyxen oct rikedomen, än emedan hon trodde sig uti den. na ställning blifva i tillfälle att lyfta den slöja som höljde fadrens öde! Men derna förboppning var, tyvärr, fåfäng! Alla hennes bemö denden voro fruktlösa; hon strödde ut guld me: fulla händer, men icke gen ringaste omständig het visade sig, som kunde kasta ett ljus öfve detta oförklarliga försvinnande. Behöfver jag säga er, min herre, alt Louise icke var någor annan än baronessan von Benkendorf? så de var jag, min herre... Ni känner nu orsaker till den sorg som tär mig midt ibland verlden: buller i hvirfveln af fester och ståt och unde gasens och sidenets bländande yta... Mitt hjer