Aftonbladet – 16 oktober 1841, sida 3

pMin brorssor!s skrek Wallheim vred, det var rätt att du påmiate mig dorem. Du får icke taga illa upp, em jag kommer för att gifva dig ditt ord tillbaka. YT Mitt ord, frågade Sterner förvånad. Jar, svarade grefven, min brerssem kar aldrig blifva din detters man.s Ha! ha! ba!s återtog Stermer skrattande; jag tror dig gerna, han kan ieke blifva, ty han är det redan.7 sOch han är det icke, sade Wallheim allvarsamt. Du synes mig vara kommen i ett skämtsamt lynne, sade Sterner; för en half timma sedan bivistade jag ju sjelf min detters vigsel. Det kan väl vara, men icke med min brorssam. Niå, hör på, du vill väl icke göra mig ledsen med ditt skämt,, återtog Sterner, den unge manner medförde ju ett bref från dig, hvaruti du sjelf med de alnslånga bokstäfverna, som jag rätt väl igenkände . . ..-Detta är allt möjligta, afbröt Wallheim; mer deraf följer icke, att han är min brorsson. Nå, hvem skulle han annars vara? Grefve Wallheim berättade nu, under många utrop af förargelse, sin brorssors hemliga förmälning och det bedrägeri, för hvilket Sterner derföre bade Mifvit ett föremål. De begge gamle voro en lång stund utom sig af vrede, men slutligen utbröt Wallneim i ett högt skratt, uti hvilket Sterner efter ett igonblicks besinnande instämde. Vi äro nu en gång narrade, sade slutligen WeWheim, och att den, som trettio år varit i Amerika, ilven blifvit narrad, det fröjdar mig. Tyst med Amerika,, svarade Sterner; som vi skola blifva goda vänner, så nämn aldrig det ordet mer. Min svärson måste ock lofva mig detsamma; sedan vilja vi uttala en generalpardon öfver de unga menniskorna.p Må göras, sade Weallheim. Så låt oss gå til rädgården; der vilja vi förkunna dem deras lycka, ch gifva dem vår välsignelse.s