Aftonbladet – 16 oktober 1841, sida 2

—T — — — vinas bäfvande läppar. Gustaf fattade brudens darrande hamd och nedsjönk, full af helig bifvan, på knä vid altartrappan. Efter ceremonien, önskade Stermer med tårar i ögonen, sin svärsson en lycka, som han sjelf aldrig hade njutit, förde de nyförmälde i en utsrhyekad sal och bortteg slöjan från Malvinas ansigte. I huld skörhet, med blygsamhetens rodnad på sina kinder, stod jungfrun inför sin make, förläget fästande sina ögom på golfvet. Våldsamt klappade hennes hjerta; hon liknade Aphrodite, d hom, omgjuten af kärleksglans, uppsteg ur deskummande vågorna. : sDenna himmel min? utropade Gustaf förvånad. Sterner kunde icke nog förlusta sina ögon åt der unga mannens förtjusning. Kanonerna dundrade nu från slottsvallen, ech förkannade landtfolkot deras. herrskarinnas förmälning. Vader det Gustaf tillryggalade sin resa till Sterners landtgods, tilldrog sig vid slutet af den grefliga Wallheimska psrken en annan scen, hvilken vi måste meddela våra läsare och läsarinnor.. Adolf och Emelie qvarstannade ännu 1 parken er lång stund, efter Gustafs afresa, beklagande sig öfver sitt missöde; månget hjertlgt Ord, mången ljuf kyss stal sig mellan de bittra utropen. Plötsligt sted onkeln framför demFörskräckta flögo de ett lårgt stycke från hvarandra. Så för alla tusen dj...? begynte grefve Wallheim med en röst, som kunnat uppväcka döda. Huru understår han sig, näsvise oförskämde slyngel, att med den högtärade grefvinnan stå och fördrifva sin tid? Derföre ville man icke resa till Sterner, och derföre hade man så mycket att invända emot mitt val. Och äfven hon min nådiga? Hvad skall jag tänka om henne? Delta tänkte jag visserligen icke, då jag såsom barn upptog er i mitt slott. Ä onkel!s började Adolf. , Å SÄNG gent höra, fortfor Wallheim, all0 AN