Aftonbladet – 15 oktober 1841, sida 3

(M. T.) BLANDADE ÄMNEKR. THEOLOGISKA AFORISMER. Religionen är ett folks själ. Kyrka, stat, seder och familjeförhållanden äro de kroppsliga elementer, hvari hon uppenbarar sig. KEtt folk, som har ett dåligt begrepp em Gud, kar derföre också en dålig stat, dålig regering, dåliga lägar såsom en frejdad man uttrycker sig. Men derföre att ett folk bekänner Christuna, må vi ej genast anse religionen för ged i sträng mening. Ingen har mera berömt sig af sin kristendom än Spaniens inqvisitorer, ingen oförsyntare fördömt andra, ehuru ingen Jläsareprest en gång Bumera lärer vilja skatta ex Philip II:s kristliga fromhet synnerligen högt. HKristendomen är i sig sjelf evig; men de former, i hvilka har uppträder inom tiden, äro förgängliga. Han är den absolut rena oeh fullkomliga samningen; men till det sätt, hvarpå han fattas af ess, är han alltid utsatt för villfarelse och förerening. ARnerlunda kan det ej heller vara, om vårt slägtes utveckling skall vara harmonisk, och derföre jemväl uti det religiösa samma perfectibilitet och samma fortskridande skall äga rum, som i allt öfrigt. Det torde derföre få anses obestridligt: då, enligt den Hel. Skrifts lära, Gud är kärlekenn, så gilves ock ingen ren och oförfalskad theologi eller lära om Gud, med mindre än att hvarje lärosats blott är ett olika uttryck af denna kärlek, sedd från olika sidor. Den kyrka, som renzsst, allsidigast och ovedersägligast tolkar oss denna kärlek, och hvilken såmedelst visar sig hafva funnit den rätta nyckeln till deschiffreringen af den hieroglyfskrift, i hvilken den Högste, så vidt som himmelen famnar jorden, har inskrifvit sitt namns vittl ; sesbörd, den motsvarar alltså bäst sitt kristna namn; men har hen ej kommit derhän, må hon ej stadna, ej heller skrytsamt beprisa sig sjelf för ren och irfallibel. Men om nu Frälsaren sjelf uppgaf ett annat symbolum, högre än både det Augustanska och Tridentinska, icke af theoretisk utan af praktisk lydelse: Deraf skola alla förstå, att J ären mina lärjungar, om J hafven kärleken inbördes; så står dock detta icke i strid med det nyss sagda. Om öfverhufvud all praktik, der han är byggd på principer och icke är ett osäkert experimenterande och trefvande, lik vandrarens steg uti nattens mörker, hvilar på theorien, på skådningen såsom dess grund; så gäller detta framför allt, em all kristlig praxis. Blott genom skådningen och förnimmelsen af den gudomliga kärleken kan den sje!fförsakande kärlek födas, sem, tålig och mild, allting fördrager, allting tror, lider och hoppas. Derföre har han sin källa i uppenbarelsen, d. ä. i denna väckande och lifgifvande gudomliga kärleks manifestation, d. ä. i Christo såsom all uppenbarelses eulmen, utgjutande sig från henom, i mån af den rerhet och fullkomning, hvarmel Guds råd och verk genom henem förklaras, lik en befruktande liflsström öfver verlden. Men har på detta sätt kärleken i lefvernet närmast sin rot i sjelfva läran; så kan i omvändt förhållande heller ingen kärlek i läran vara till, utan att röja och emsätta sig i lefvernet. Af sina medlemmars sedliga lyftning och förädling, utaf den upphöjda, flärdlösa, fria, friska karakter hen ingjuter i den borgerliga samfurdsandan och dess verk, af det förtreende till den kristna sanningens seger, som hen ådagalägger, utaf den opartiskhet, anspråkslöshet och öppenhet, hvarmed hon närmar sig som en moralisk person sina medsystrar, bevisar sig alltså, ur praktisk synpunkt, en kyrka värdigast sitt kristna namn. . — En i Philadelphia till subskriptiom anmäld Engelsk ordbok meddelar såsom prof, bland annat, följande aceeptioner: Storm: någonting som följer på smekmånradens. bPengar: ett ovanligt slipprigt slags ål. Natlvakt: em person, som betalas af församlingen, för att sefva hela natten i ändan. Iafel: em äkta diplemats såmveten. Graf: em grep i jorden, dit alla skalder och älskare önska sig, men likväl göra sig all möda att slippa komman.