Aftonbladet – 15 oktober 1841, sida 2

ASA RANGER A AEA raktade dem unga enkar, ieke såsom en vän, utan såsom sim af onkeln bestämda brud. Utan oro öfverlemmade sig begge åt denna ljufva låga, hvars örökande med hvarje dag blir större och mäktigare, och vanligtvis ofta försvinner vid brudaltaret. Hen Adolf ver ieke den enda, som fängslades 2f Emelies behag. Äfven hans onkel ansåg henne vär: dig att inympa en ny telning i hans gamla stamträd. Blott skada att en sådan önskan kom nära ett halft sekel! försent. Ungefär vid denna tid återvände Wallheims ungdormsvän från Amerika, efter en 30 års frånvaro från fäderneslandet. Ryktet berättade sällsamma ting om den mannen. Bland annat sade man, att han haft en hustru som varit mycket rik, men mycket girig, och af det mest oregerliga sinnelag. En dotter, Malvina, var enda panter af detta äktenskap; men hennes ansigte hade ännu ingen menrniska skådat, emedan hon ständigt höljde det under en ogenomträngelig slöja. — Genast efter detta undertings ankomst lät Wallheim sin brorson icke otydligt märka sin afsigt at: förmäla honom med dottren till sin ungdomsvän. eller med den Amerikanska trollungen, som hon uti bela nejden benämndes. Adolf och Emelie funno både länge och väl intet medel att rädda sig undan den hotande faran. ,Vet du hvad, utropade slutligen Adolf förtviflad. yi skola hemligen låta viga oss. Äro vi en gång man och hustru, så kan åtminstone onkel icke åt skilja oss mer; bans vrede skall snart gå öfver och vi blifra för hela lifvet lycksaliga.n I Emelie gjorde invändningar, men Adolfs ungdomliga häftighet förkastade dem alla, och bragte slutli igen saken så vidt, att hon gaf sitt samtycke till den jhemliga förbindelsen. Uti en aflägsen landtkyrka läto de sammanviga sig. Men hade de redan tillförene fruktat onkeln, så imåste de ru först darra för honom; ty hvarje till