Aftonbladet – 14 oktober 1841, sida 2

Om derföre herrskapet någon morgen, så der vid femtiden, ser en liten mager karl, klädd i en sliten kamlottskappa och resmössa samt åtföljd af en mustaehprydd trashank, med en kappsäck på nacken, skynda sig ned till Gauthiod, hvilken då som bäst ligger och pustar ånga vid brobänken, så är det jag, stackars onkel Adam, som, enligt laga dom, gör en liten resa på Kontinenten. Blir detta åter ieke lörbållandet och jag får begagna lagen till försvar och den gäller, så blir jag qvar oeh slår mig på att skrifva i vår lilla godaw tidning, som tryckes här i staden på gråpapper. Jag måste såsom medarbetare i det bladet, om jag will eller icke, bli gods. De förnötta stilarne till och med, hvarmed bladet sättes, äro af gammal slentrian så lojala, att de icke låta sammansätta sig till vissa ord. Det var t. ex. omöiligt för sättaren bär på tryckeriet, att få ihop ordet revolution; de gamla hederliga stilarne angrepos af fasa, När de skulle bilda det ordet och sprungo öfver hvarandra, så att det blef rovelution utaf och boktryckaren måste efterskrifva mera frisinnade stilar från Stockholm; mem det är icke värdt alt sälta gammalt och nytt tillhopa utan dubbelti mellanslag. Det är olycklig, säger bektryckaren, när der är olika int:essen hos kaslernan: han menar såsom boktryckare, och jag suckar ett ja, såsom medborgare. Med onkel Adam är det imedlertid slut. Ham har blifvit skördad i sina hallfva dagar, den hedersmannen: men det är icke min skull. Jag får derföre tacka en hvar, som behagat genomläsa mina målningar, för nådig dom. Det är möjligt, att herrskapet allt ifrån början trett Onkel vara utan bufvud; men att detta varit misstag bevisas derigenom, att det först nu är fråga om att bancskälmista det. Imedlertid farväl! SMD