Aftonbladet – 14 oktober 1841, sida 2

herrliga formerna ö:höfver ingjutass. En sådan fras kan låta bra såsom önskan. Men kan granskarem ur menrskliga kulturens historia anföra något exempel på, att andan återvändt i formen, sedan den en gång flytt? Eller när har en ny tidsanda tagit plats i en gammal form? Hvad vill det säga, att andar felar i kyrkans former, om ej att dess medlemmar i afseende å kyrkans läror äro andelösa, munkristne? Det synes vara enkelt, hvad dervid är att göra.s Lemna vetenskapsmannen friket att skrifva, presten att predika en Kristendom , sådan ban dem imför Gud och sitt samvete försvara kan. De, som hålla sig till kyrkans nuvarande lära, hafva ju äfven sålunda friket dertill, och de göra det då af hjertat. Hvad är väl en kristendom värd, som ej är uppriktig, och när frambringar tvånget uppriktighet?p —— er — — -—Men om det intet betyder, att ingen anda finnes i de herrligare formerna, utan, som granskaren på ett annat ställe försäkrar, den Lutherska kyrkons synrabola ännu fortfara att i folktron -fva och i folklifvet bära frukts, hvilket vi ej äro sinnade att neka, så måste dock medges, att icke en och annan, utan dem stora mängden af de bildade icke delar folktron. Spörjer granskaren verkligen bland folket ingen fara af dessas exempel, och tror han icke, att deras inflytande på nationens framtid är större, äm de obildades? De kunna ej göras kyrkliga,; få de då ej göras till kristne. Om dem bekymrar sig vår ereanskare ej det minsta. Endast de kyrkliga och auktoritetstroende tager han i sin vård, Hen frågar oss hvilka tidsenliga reformer i kyrkan vi önska. Vårt svar är, inrätta kyrkars läronorm så, att äfven dessa utan mened och samvetets qväljande kunna tillhöra densamma. Han harmas öfver vår åsigt af, hvem som säger att häröfver bestimma. Mer kunde väl t. ex. iSverige en sådan förändring företagas af någon annan, än Riksens Ständer? Men dessa icke ,kyrkliga,, för hvilka presten ej utgör någon aukteritet, skola vandra ur landet eller lära sig främmande språk, för att finna en ledtråd för sin pröfning? Granskaren och en mängd med honom ropar, att t. ex. Strauss lära specielt den Strausista boken, ieke är farlig för dem, utan endast för de obildade. Äro då presterne så vanmäktiga, att deras auktoritet icke mot Strauss kan skydda detkyrkligan sinnet, skydda det genom deras lärdomar, icke genom att bränna boken? Ar deras omsorg för hjorden redan så besvärarde, att de icke ännu något kunna anstränga sig, för att öfvertyga dem af åhörarena, som läst boker, om dess lärors falskhet? Ar redan en dags arbete i veckan alt, hvad innehafvaren af ett fett pastorat kan tåla. Om ej! Hvartill eljest ropet: korsfäst! Mean föreger sig vilja skona folket, men det är fara värdt, att man endast vill skona sig sjelf.n I det enfaldiga t-let till Jöns gömmes väl sanning, ehuru det här iexe bevisar, hvad det skulle bevisa. Vi förundre oss ej deröfver, om den, som icke kommit till sjelfständig insigt, också icke vet huru denna vinnes. Granskaren kan fråga någon man med förnuftig insigt och fast öfvertygelse angående stat och kyrka, om ban kommit dertil! annorlunda, än genom tvifvel uppå det traditionel:as sanning, antingen då hans öfvertygelse återfört bonom till det förut betviflade eller icke. Han kan vidare fråga honom, om hans skollärare uppmanat honem till tvifvel, eller om detta infunnit sig af sig sjelf, derigenom att han hunnen till sjelfmedvetande sökt utvidga sina kunskapar. Då granskaren lärt sig förstå denna vetandets nödvändiga process, så skall han äfven inse betydelsen af den religiösa känslans tro på den Heliga Andes ingifvelse. Imedlertid kuede han förändra samtalet med Jöns ungefär sålumda: Min kära Jöns! Du är nu en förståndig man och kan något begripa. Ser du, jag och alle de, som något mera lärt, vi kunpe ej mera tro, såsom du tror; det är platt omöjligt. Men vi prester måste dock försöka, åtminstone visa det för folt, som äre mindre förståndige än du. Ty du finner, kära Jöns, att det ej vere väl, om folket trodde, att dess prest skall komma till helvetet. Och så måste dock ske, em allt skall gå så, som jag sagt för dig. Se nu på mej kära Jöns! Tror du väl att jag skall ligga i eld och svafvel, då du sitter förnöjd och sjunger, att jag, som egentligen drifver dig som du går och står till himmelriket, sjelf icke skall komma ditin. Jag kan se uppå dig, att du ej vet, hvad du skall svara. Sannerligen heller jag vet, hvilkendera af oss som är en större Jöns, jag, som vill förhjelpa dig till himmelen med något, som ej hjelper mig sjelf dit, eller du, som för egen del ingen öfvertygelse och tro har, annam ån den jsg packat på dig, och likväl trer mina ord att du blir salig, mer hvarken jag eller någon annan, som icke tror så. somdup — — m — — — — elina — 1 vaan YT AMWCrTr firar imen ARN Xx AK TARRR