Aftonbladet – 14 oktober 1841, sida 1

vi blefvo icke ditbjudna — det var ett elakt omen. Knappt hade jag vaknat andra morgonen, förr än man anmälde, att rådstuguvaktmästaren, med hela sin korps i släptåg, begärde få tala vid mig. Mitt samvete slog mig, men hvad var att göra, jag gick ner till dem. God dag, herr Onkel Adam — vi hafva kommit hit för att säga herrn, att vi med tystnadens förakt bemöta herrns infama berättelser om revolutionen och buruledes jag åkte i en skottkärra. — Men, afbröt jag, det var ju sannt, att rådstuguvaktmästaren åkte på det sättet., — Sant eller Osant, så ska herrn d-f-In i mig inte sticka till och måla ut hegerligt folk och trogna embetsmän — dessutom hålla vi oss för goda alt stå här och adispentera med en anonymeren. Det är, som borgmästaren säger, icke värdt att bry sig om hvad en individy till tidningsskrifvare skrifver., Sällskapet gick, utan att göra ens en min af helsning, och jag återvände till mitt rum, icke serdeles fröjdad af den opinionsyttring, jag rönt. Hör du), sade jag till min beskedliga hustru, ckan du utfundera, buru min pseudonym blifvit röjd? Det har kommit ut som en löpeld, jag kan icke förklara det. Min hustru såg litet förlägen ut och svarade icke utan tvekan: Käre Adam, jag kan ej heller begripa det; ty jag bar ieke berättat det för någon, utom ett par af våra intimare vänner. De tyekte så mycket om onkel Adams målningar, att jag icke kunde låta bli att nämna författaren; men hvarken fru Mildberg eller fru Ädelbierta snridde ut det, derom är jag öfvertyggu., — ÖOch likväl, sade