Aftonbladet – 14 oktober 1841, sida 1

herr man. Denna vän förtrodde det åter till en sin goda vän, och det dröjde icke länge, förr än hela staden visste, att Onkel Adam var jag. Den ende, som icke visste deraf, var jag sjelf. Jag märkte väl, att man i min närvaro iakttog en viss försigtighet, att man liksom aktade sig för att icke förtala sig; men icke kunde jag gissa, att det var af fruktan alt komma in i bladet. Men snart blef allt ljust för mig. Jag skulle nemligen lemna in ett bref på posten; kl. var så der en qvart på 6 och brefven skulle vara inne före 6. Nå väl, jag knackade på luckan, den öppnades och kammarherren Jules eget ansigte sågs i ramen. (Herrskapet känner bonom från en af mina genremålningar, pb. om ni mins den.) Det är för sent,, sade han vresigt och slog igen luckan... För sent? jag drog upp min klocka; den var jemnt 47 minuter öfver fem. Jag gick ut på torget, och se rådstuguklockan visade på en qvart; jag såg på tornet, der var klockan ej fullt half 6. Jag gick tillbaka till postkontoret och knackade på. Luckan öppnades. Hvad vill herr Adam?, sade kammarherren. Jag vill ha in ett bref till Stockholm; kl. är icke ännu half 6., — Jaså, sade kammarherren, dec angår mig icke; ni kan skicka edra målningar med extra Jägenhet. Luckan slogs till, och der stod jag nu. Det der var ju en rätt interessant upptäckt, och jag kunde åtminstone vara säker att aldrig hvarken få in eller ut bref på postkontoret; och Gud nåde mig för brandsyn, då stadsfiskalen säkert dömer ut rubb och stubb af allt muradt i mitt hus, oaktadt det är alldeles nytt. Om aftonen var det soupe hos borgmästaren, men