gamle hofmannen kem ihåg ett par:verser hos ena våra komedi-författare: Medmiddar ordnas allt, som bäst i våra dagar, Vid bordet dömer! man ; styr folk och stiftar lagar. Han trödde således; att det för Ferdinand skullt vara af stor vigt att bjuda till sig några betydande personer, hvilkas inflytande kunde. vara honom til nytta: två deputerade af mycket anseende, under statssekreteraren vid inrikes departementet o. s. Y Om man kunde på en gång samla desse herrar, vå gade den skieklige diplomaten försäkra, att framgången vore nästan otvifvelaktig. Dagen bestämdes ge: nast, och man kom öfverens, att måltiden skulle gif. vas på landet. Ferdinand begärde sin hustrus-fullmakt att ensam ställa tili den; han hade dertill siua goda skäl, som jag sedermera erfarit, ty det var icke blott frågan om att gifva en praktmiddag; som kunde förmå gästerna att tro, att om man begärde deras bistånd, var det likväl alldeles ieke derföre, att man var i behof af den plats man sökte; det var äfven fråga om, att betala denna middag, och Ferdinand hade, ty värr, uttömt alla sina tillgångar. Under åtskilliga förevändningar både hästen och ka: brioleten blifvit sålda och betjeningen inskränkt till två personer, som på lång tid icke utbekommit sip lön. Man hade slutligen hunnit till denna bedröfliga ståndpunkt, då krediten börjar försvinna, och då den siste leverantören tror sig äga rätt att brista i höflighet, emedan han vet att ni lider brist på penningar. Ferdinand hade väl många vänner och slägtingar, som kunna bistå honom, men han var för stolt att vilja för dem upptäcka sin ställning, och han skulle heldre skjutit sig för pannan, än tillstå; att han saknade .300 francs i kassan, för att gifva en måltid åt en pär af Frankrike, åt två deputerade och någre embetsmän. Huru många personer i Paris, detta Babylon, der eländet antar alla former, till och med den ursinniga lyxens, hafva icke, åtminstone en gång