Aftonbladet – 11 oktober 1841, sida 1

narri, der har du tre till — se så. Imedlertid kommer en vaktmästare genom hopen, öppnar med mycken gravitet gallret till den, 1 anseende till regnet, inhängda svarta taflan och nubbar fast en disputation. Den lilla mannen i den bruna siukragiga kappan går bort till taflan och betraktar med plurande ögon det uppspikade lärdomsprofvet, som flaxar för vinden, lik en uggla öfver en stalldörr. Detta är, säger mannen med bruna kappan till en långnäsig, storvext karl i blå kappa, med så kallad ryttarkrage: detta är, säger han, pars quinta af den interessantaste och läror ikaste dissertation jag på länge sett; hvarje rad förråder en djup skarpsinnighet och en klar åskådning af filologiens filosofiska del, Den långa karlen med näsan, som tillika är betydligt glosögd, går närmare och sätter be sagde näsa mot gallret af detta lärdomens relkskåp (ty han är närsynt), för att läsa. Jaså, nu ser jag — jaha, det blir roligt att få se det färdigt; men dertill lärer, som man sagt mig, omkring 30 respondenter behöfvas. Imedlertid blir det väl färdigt till våren, ty en mängd af promovendi komma att respondera under honom. Hvem är det nu som responderar; ah min Gud det är dalkarlen Jernberg, du känner väl Jernberg? Det är då rakt omöjligt att han kan gå fram, och sker det, så blir han asinus så säkert, som att jag står här. Jag har rådt honom slå sig till prest; men mor hans vill ha honom till magister, kan tänka. Jag förundrar mig alldeles icke, om herrskapet vore förebålt nyfiket att, så väl som de der begge herrarne, få veta titeln på det blifvande verket på 30 fint tryckta ark; se här är den: