den öfverlemnar desse tjenstemän åt fattigdom och brist, anses hafva gjort nog för sin egen både säkerhet och värdighet, i det att den, såsom förut var förhållandet, emot behofvet och frestelserna uppreser galgar för dem i perspek. tif eller nu, genom icke serdeles mindre hårda lagbestämmelser, söker binda deras händer? Och dessutom, hvad har väl staten gjort, oeh hvad gör hon för att stärka och bibehålla en nödig ambition hos bemäldte tjenstemän, samt för att, bredvid öfrige embetskorpser, gifva dem ett nödigt och mer än af många andra välförtjent anseende. Egentligen ingenting, utan tvertom hafva vissa hennes förfoganden bidragit att än mera förringa dem i det allmänna. Kronofogdar och häradsskrifvare äro sålunda lemnade i samma obscura tillstånd, som de alltifrån begynnelsen hafva varit, med undantag likväl, att de numera tillförordnas af Kongl. Maj:t, men deras löner hafva mycket förminskats, emot hvad de vid indelningens början voro, hvarigenom deras göromål blifvit mångdubblade, äfvensomde med ett penndrag, utan hopp om minsta ersättning eller amortering, blifvit beröfvade sina, med vederbörandes concensus tacitas öfverenskomna och utbetalta ackorder. Hvad åter länsmännen beträffar, är det visserligen sannt, att deras belägenbet blifvit vid innevarande riksmöte behjertadt; men om den farhåga visar sig grundad, som, med anledning af kungörelserne, rörande den nya löneregleringen för dessa tjenstemän, börjat sprida sig, att nämligen äfven de länsmän, hvilka tilläfventyrs hafva boställen och indelningar, i värde öfverskjutande den summa af 200 Rdr, som numera är antagen såsom minimum för länsmäns lön, skola lemna ifrån sig öfverskottet, så kommer denna reglering att medföra en verklig löneförsämring, i stället för löneförbättring. Lägg härtill att alla fjerdingsmanslönerne blifvit indragne, ehuru de allesammans måhända ej uppgå till en haif biskopslön, så torde, då kronofogdarne ej få hvarken länsmän eller fjerdiugsmän att lita på (hvilkas åtgärder och åligganden i samhället likväl äro maktpåliggande), emedan de sednare i sin nya municipalbefattning ingalunda kunna för året invänjas till de enklaste göromål, förrän de skola utbytas mot andra, lika okunniga. Följden af allt detta blifver då slutligen, att antingen inga dugliga och redbara kronefogdar kunna erhållas, eller ock, att de med bästa vilja och förmåga skola lätt och ofta duka under för göromålens mängd och sina biträdens opilitlighet, samt med detsamma bilda sin egen och sina familjers ofärd, jemte skada och förluster åt det allmänna. märksamhet vid det envisa vidhållandet af en viss person till ledamot i lagberedningen, oaktadt ingen af de till kamrater med honom utsedde emottagit kallelsen. SERENA