Aftonbladet – 9 oktober 1841, sida 1

slut de sågo en mängd torn, domer och kors De gjorde en frågande åtbörd till en förbigående som svarade dem: Paris! De hade redan gissa det. Allt vår nu förgätet: hunger, köld, hetta förakt, mödor och förtviflan. Paris låg der ne lanför deras blödande fötter, framför deras tår: uktade ögon oeh midteraot deras rörda hjertan De togo hvarandra i handen, och som det säges att vi skola inträda i paradiset emellan de tv menniskor som vi mest älskat, så gingo de ir i Paris. Hvar oeh en, som giek förbi dem, var föl lem den Fransman, som de gålt att söka s jerran ifrån, eller nigon af hans slägtingar Efter en timmas vandring började de likvä tvifla på lättheten att så snart träffa honom, s många menniskor gingo förbi dem oeh försvunne som figurerna i en laterna magiea. Men hvar före frågade de icke efter honom? Jo, af en 0 betydlig orsak: de kände ieke hans namn! Före ställ er en Parisare, hvilken man på ren Per siska frågar efter en invånares hemvist, hvar: namn man icke en gång kan uppgifva. Våre Perser blefvo alldeles förvirrade blanc linet af dessa vilda kabrioieter, al dessa i sir ysterhet blinda hästar och dessa kuskar, änn hlindare än de. Hvart skulle de taga vägen Hvem tilltala? Hvar stanna? Träffa en Frans man, som för trettio är sedan besökt Persien midt ibland desse niobundra tusen Fransmän hvilka surra af och an, fram eeh tillbaka, lik: bien i en bikupa! Ar det kanske denne, son stiger upp i en diligence, för att afgå till Eng and? Eller är det denne, som man för til Pere-Lachaise? Man hinner dö på trettio år.