Aftonbladet – 8 oktober 1841, sida 3

(Insändt.) NÅGRA NÖDIGA ERINRINGAR I ANLEDNIN AF SEDNARE TILLDRAGELSER. En lika oväntad som beklagansvärd tilldr gelse med ett par af landtstatens tjenstemi inom Westmanlands län, hvilka, efter egen b kännelse om oredligt förfarande med kronoup börden, blifvit inspärrade inom fängelsets mura hvarifrån de en gång skela utgå, för att lic ett vanärande straff, och derigenom ytterliga tillskynda deras olyckliga och oskyldiga hustrn och barn — redan ett rof för sorg och bekyn mer — en outplånligt hjertfrätande sorg oc skymf, har gifvit insändaren anledning till någ! betraktelser i ämnet. — Afsigten kan naturlig vis icke vara, att försvara eller öfverskyla hva ken detta eiler något annat brott, hvarför de kränkta samfundsordningen fordrar upprättels men insändaren tror, att man, för att komm den rätta ursprungliga orsaken till slika brot som det ifrågavarande, på spåren, bör något lit taga i betraktande vår tids histoire scandaleus då det torde visa sig, att orsakerna till den n inträffade händelsen icke äro endast subjektiv ulan äfven objektiva, eller liggande utom d brottsliges personer. Härvid bör man först gör sig den frågan: huru är det möjligt, att e försnillning från kronan och de skattskyldig kunnat flera år bedrifvas och fortgå, utan a någon af de koutrollerande myndigheterne, elle de .skattskyldige sjelfve, kunnat varsna, anmärk och förekomma den? Antingen måste svaret denna fråga komma att innefatta en anmärknir emot de skattskyldige, som icke varit Rog up märksamme på eget bästa, och emot auktorite terne, för det de brustit i sina pligter, a med nödig tillsyn följa debiteringen af kronar uppbörd, eller också måste sjelfva beskattninge och kontroll-lagarne vara så föråldrade, så ir trasslade och för ett nytt tidsskick så olämplig att de lättligen kunna kringgås och eluderas, s snart en mer än vanligt spetsfundig förmåg dertil!l vill använda sig. Båda dessa omständig heter anser insändaren hafva bidragit till mö ligheten af brottets företagande och långvarig utöfvande; men han tror ej att i dem de egent liga motiverne uteslutande böra sökas. Månn de då igenfirnas i en subjektiv hängifvenhet he de båda tjenstemännen för nesliga företag, i e låg och smutsig egennytta, som aldrig försum mar tillfällen, eller skyr några medel, för a! tillfredsställa sin vinningslystnad? — Med kän nedom af det factum, som Landskansliets ran sakningsprotokoller gifva vid handen, torde dett förhållande ej heller ovilkorligt blifva det gä! lande. Ty, skulle en urartad, gemen och rofly sten sinnesart endast och allenast hafva lega