Aftonbladet – 8 oktober 1841, sida 2

ta guld, som gäller i alla tider, det, som Kolumbus hade i handen då han gick ut från en Genuesisk by, för att begifva sig till Madrid; detta stycke äkta guld är: tron. Låt oss gå vester ut, sade de, der bor vår fransman. De talade om denna hemlighetsfulla man, som om en ny verldsdels läge. De framträngde öfver Persiens gränser, sedan de gålt längs en del af Kaspiska Hafvets kust och kommo in i Asiatiska Turkiet. Der frågade de sig före om de skulle begifva sig till Europa öfver Svarta hafvet eller Kaukasiska bergskedjan. Det skäl, som förmådde dem att taga sistnämnde väg, var boppet att så mycket snarare få beträda en kristen jord. Bortom Kaukasus skimra redan de gyllene korsen på de armeniska kyrkorna i Stavropol, Mozdoc och Kizliar, hvaremot städerna bortom Konstantinopel ännu länge äro fulla med halfmånans tecken. Att förtälja huru många flikar af sina kläder och af sin hud de qvarlemnade på vägen, innan de hunno till dessa halft Europeiska, balft Asiatiska småstäder, skulle vara ett svårt företag. Utom röfvare hade de allt att frukta; ty hvad skulle väl röfvarena tagit af dem? Man måste förmoda, att dessa män från en annan tidsålder tänkte, att de i någon af Rysslands biskopliga städer skulle vinna någon verksam bjelp att kunna korama till Frankrike den minst långa vägen, d. v. s. sjöledes; men i dessa städer, fulla af biskopar, öfverlastade med rikedomar, med präktiga kyrkor, med instituter för missionärer till alla otrogna folkslag, undfingo desse olycklige , Perser ingenting annat än obetydliga allmosor, hvarmed de på sin höjd kunde släpa sig från den ena staden till den andra, utan att dö ar hunger och trötthet. Tvänne tankar uppehöllo dem när de blickade åt det håll hvarifrån solen går upp och åt det, der hon går ned: åt öster deras bröder som väntade på dem för att icke alltid förbli slafvar, och åt vester den fransman ,