Aftonbladet – 8 oktober 1841, sida 2

rew, för en enda middag. Hvar skall man finna några vänner, menskligare än Ryssarna, af hvilka man kunde låna hvad man behöfde? Och hvad skall man erbjuda som säkerhet? Det är endast den Grekiske och Negerkungen, hvilka låna utan kautior, ty de betala aldrig. De arme innevånarna i Kosrew vände sig nu till sine naturlige fiekder: Muselmännen. aVi äro katholiker,, sade de till dem, koch J ären mahomedaner, lånen oss fem tusen francs? — aVi skola göra det,, svarade Turkarne, men ända till dess ni återbetalar dem, skola vi som pant behålla edra ägor, ock dessutom skolen J sjelfve, edra hustrur och barn vara våra slafvar.. Kosrews innevånare gingo in på dessa vilkor. Hvad lott skulle väl väntat dem af Ryssarne, ifall de icke betalt, då de, för att kunna erlägga denna ofantliga skatt, heldre samtyck!e till att bli slafvar allesammans? Denna afton voro alla ganska bedröfvade i Kosrew; intet kaffe dracks under platanerna, ingen tobak upplöstes i violetta moln, inga visor sjöngos för att söfva barnen. Dessa sofva också icke. Barnen äro englar: när vi lida vaka de. Bedröfliga belägenhet! Men huru snart betala Muselmännen deras 35080 francs? Till hvern skulle man vända sig? Kosrews innevånare uppräkna: jde alla namn på de länder deras minnes förråd innehöll. Engelsmännen! Om man räckte fram handen till dera, de äro så goda! Nej. Indiens tyraner skulle icke lyssna till de olyckliga Persernes klagan. Man är icke obarmbertig på ena sidan om solen och ädelmodig på den andra. Spanjorerna! De äro fattige, mycket fattiga. För löfrigt hvar är Spanien? I hvilket land skall men finna det? Italien? Men hvem äger väl ifem tusen francs i Italien, utom bankiren Torlonia? Vi skola således alltid förblifva slafva: l ropade alla med förtviflan. Midt ibland alla dessa kristnes suckar, höjde . sig en röst som sade; det var en gång en frans