Aftonbladet – 6 oktober 1841, sida 3

och särdeles inom den af Svenska Biets Red. så mycket omhuldade läsaresekten, äfvensom ibland Biets mycket väl anskrifna methodismeus proselyter. För alttåter visa, att manrkan blifva galen af förföljelseifver mot Strauss, (i hvars sattser vi för öfrigt icke i allo instämma, ehuru hans hufvudåsigt synes oss den enda verkliga och tillfredsställande förmedling mellan tron och vetandet) . behöfdes . det icke att upptaga denna uppbyggliga historia, då Svenska Biet sjelf alla dagar är ett exempel derpå, i thy att det sedan åtalet mot Straussiska boken börjades, alldeles tyckes förlorat den lilla förmåga att tala sanning, som det förut kunde äga, så att man på kupan nästan kunde använda det bekanta bibeluttryeket: soch efter den betan for djefvulen in i henne.r — ma -— — Uti Hamburg har den berömde violinisten Prumes uppträdande (som äfven sistl. år besökte Stockholm) gifvit anledning till åtskilliga teaterrecensioner och yttranden, hvaraf en läses i Allehanda för i dag. Då Hr Prume jemväl här var mycket omtyckt och äfven förtjenar att vara det, men kanske ändå blifvit nog högt lyftad, ända till skyarna, kan det måhända inrtressera en och annan att finna det i Allehanda låtergifna omdömet, för fullständighet skull, kompletteradt med ett annat. Det förra är hemtadt lur Hamburger Nachrichten och lyder sålunda: Vi hafva i Tisdags gjort bekantskap med ett lysande fenomen i den artistiska verlden, Hr Prume. Vi höra icke till det slaget kritikaster, hvilka städse äro till hands med jemförelser; vi skrifva inga algebraiska tecken, såsom Prume: Ernsl — I: y 0. s. v., utan vi följa helst valspråket Suum cuique, och glädja oss åt den enes företräde, utan att derigenom: vilja ställa den andres förträfflighet i skuggan. Om den högsta teckniska färdighet, en till det fabelaktiga gränsande säkerhet i grepp, förenad med en varm och lefvande känsla, uttryckt i hela föredraget, gifva anspråk på predikatet: utmärkt virtuos, så skall säkert ingen konstkännare och ingen konstvän göra Hr Prume detsamma stridigt. I synnerhet vid föredragandet af la Melancolie, visade sig, om vi så våga uttrycka oss, den egendomliga prägeln af Hr Prumes konstnärskap. Vi våga påstå, att en mer elegisk poesi låter knappt uttrycka sig i ord än den Hr Prume, vid föredraget af denna Melancolie, förstår att aflocka strängarna; och att just föredraget och endast Hr Prumes föredrag här förorsakar en sådan verkan, derom lärer kvar och en vara af samma tanka med oss, som hört detta tonstycke föredragas af andra virtuoser. De af Hr Prumes kompositioner Ref. i H. N. den aftonen hörde (Air Militaire, och en Concertine) ställer Ref, icke så öfvermäåttan högt.s Han anser dem lida af en viss cpformighet och jemte sin visserligen stora originalitet besväras af ett idkeligt sträfvande efter effekter. Andanten och Finalen i Concertinon berömmas dock. Men, slutar Ref., gerna förbigår man några små svagheter i kompositioren för det verkligen endast med ordet mästerligt tätt qvalicerade föredraget hos Hr Prume, hvarigenom en hög njutning erbjudes, sådan endast virtuoser af första rangen förmå åstadkomma den. Det andra omdömet står att läsa i Neue Zeilung, och är af följande innehåll: Hr Prume. Belgiern, lemnar oss åter ett exempel på en för högt uppskattad talang, äfven utån afseende -på hans kompositioner. Hans spel har själ, men saknar lif; hans toner äre rena, så rena, att man kallat dem kyska och tuktigas Ack ja, tyvärr! — det råder i dem en Hernhutisk uktighet, en. poesilös, tråkig kyskhet; dessa toner våga icke stt se hvarandra i ögat, och genom sir särleksglöd sätta våra hjertan i brand. Jag tviflar cke, att en spelmästare på violin skall finna myeket berömvärdt i Prumes spel; men vi vilja icke Blott skola, vi vilja poesi, den yra, af kärlek be agna och dock oskyldiga flickan, som i dag, på in lärares födelsedag, binder en murgröns-krans ör hans tinning, och i morgon sätter tornbaggar i ans peruk Jag vill alldeles icke tala om der fidne violinkungen (Paganini); jag vill blott erinra m den IFfvande legitime Ernst. Sketa är att förtå sig sjelf; en virtuos måste vara konfirmerad, let är tydligt och klart; den som spelar för oss ackra etyder, såsom Hr Prume, har åtminstone cke något anspåk på vår tacksamhet, och måste fverhulfvud aånse de erhållna bifallbetygelserne såom gudaskänk af en from publik. NR RN KN ———.o—————— — Journal des Debats af den 48 September