Aftonbladet – 6 oktober 1841, sida 1

lade han sig åtskilliga saker, som kejsaren be gagnat, och gjorde oss deraf flera presenter. Min fader fick en stor fogelbur af fint kinesiskt arbete, hvilken stått i den lilla trädgården midt under Napoleons fönster. Denna lilla trädgård hade kejsaren sjelf skapat; han eftersåg arbetarne och lade ibland sjelf handen vid arbetet. — Den stora trädgården, hvari kejsaren ofta gick att promenera med sina dystra tankar, ödelades ofta af kompagniets hornboskap, som här bröt sig in och rusade fram öfver plantor och blommor. Han hade ofta beklagat sig häröfver, men förgälves. En dag lekte jag just i hans grannskap, då han bemärkte en af tjurarna, som åter brutit sig in. Han skiekade mig genast till huset med det bud, att man skulle bringa honom hans bössa. Jag sprang, man kom med bössan — en knall och tjuren störtade död till marken. Detta ofantligt storvexta djurs fall väckte förskräckelse hos mig. Jag smög mig till kejsarens knän och bliekade med ängslan opp till honom. Han syntes mig såsom ett väsende af oerhörd kraft; å sin sida stod Napoleon förvånad öfver det intryck detta fall gjorde på ett barn, och han talade ofta derom, såsom min moder berättade mig. I följd af denna tilldragelse, som ständigt lefver i mitt minne, blefvo kreaturen sorgfälligare vaktade; lexan var kort, men hon verkade. Man plägade vanligtvis kalla min fader den store marskalken, hvilket föranledde min bror att en dag göra den naiva frågan: om en marskalk vore mer än en kejsare. Denna fråga väckte naturligtvis skratt, och kejsaren sade: a Det fordrades en revolution, innan ett barn skulle göra en dylik fråga.