Aftonbladet – 5 oktober 1841, sida 1

MUNKEN. BERÄTTELSE ar X. Y. Z. (flat från girlagsb.) Klosterklockan slog midnatt. Jag lemnade min cell och gick uader djupt mörker utför höjden; hemligen smög jag mig förbi den gamla staden: murar och grafvar till Juno Lavinias tempel. Här nedsatte jag mig på spillvorna af en pelare och väntade. Natten var ljum, himlen full af stjernor, hafvet lugnt och nejden stum. Hela naturen tycktes genom sin oafbrutaa tystnad dela min väntan. Lik dena var jag utan röst, utan anda. Hastigt hörde jag ettlätt buller ifrån ruinerna; det var Rosalie, Olverväldigad af kärlek sjönk hon i mina armar. Många timmar förflöto, många stjernor sänktes under horizonten. innan vi skiljles ifrån hvarann. Duegnan, som höll vakt öfver oss, tillsade slutligen, att dagen inbröt; småningom slocknade sijernorna; viskiljdes åt. Rosalie återvände till staden, jag till klostret. Stolt veh lått gick jag uppför backen. För den uppgående so!en knäböjde jag i himlens åsyn. För min känsla af lycka glömde jg min ed och sammanfattade Gud, natur och kärlek uti en enda handling af tacksamhet. Jag var icke mer samma menniska; jag välsigrade det lif, som jag hade förbannat. Hvarje natt upptog templet i Agrigent oss i sin skugga. Hemligheten ökade egandets värde. Då månan, frambrytande mellan pelarne, föll på Rosalies ansigte, trodde jag mig alltid se henne fir första gången, så skön var hon. Behagfulit nedföll hennes långa svarta hår på den svanhvita halsen. Hennes ögon glänste af ömhetens etd; bon liknade den af Zeuxis målade ces af forntiden i detta tempel dyrkade gudinna, på hvars grushögar vi nu vandrade. Näktergalen kände oss, den slog hela natten invid oss sina slag; lärkan tystade honom och gaf oss tecken att skiljas.