Aftonbladet – 5 oktober 1841, sida 1

Itelse krossade mig. Prestens mened lig i dage: hans död var besluten. Han trädde sjeif sitt öd till möte. I början var det min afegt satt a! kasta masker, men jag behöll den likväl, för at desto säkrare träffs. Ifrån detta ögonklick had jag blott en tanke, en längtan, en dröm — hämnd! — Och hvilken liämnd uppvägde vä skymfen? — Hede vi icke tjenat derra mun till lekbollar? — Hade ieke han njutn af Rosa lies och min förvivring? — Längre hunde haj icke få lefva, ty hans öga hade tvurg:t mitt at sänka sig, hans löje bade kommit mig attredna Han hade stulit ifrån mig min kärleks hemlighet han hade stulit min ära. En slaf af hans lynne var jag i hans hand, lik ett lekverk som har kunde krossa. Och liksom ailt detta icke redan varit nog bortryckte han också ifrån mig min ålskade, oc! bannlyste hennes ungdom till ett klosters fasans fulla ödsiighet; kanske gaf han cck hennes nam till pris. Vid dessa ord kokade hämnden i mi själ och uppväckte fruktansvärda stormar i den Jag betänkte, att deana niding blott hade et uselt lif, för att afplåna hela denna skuld. Me detta lif var förfallet åt mig. Hos mig teg hvarje annan passion ; jag älskade icke mer, jag ön kade in tet tillbaka, jag törstade blott efter hämnd. Denn: fixa blodiga id hvilade, likt. en jernhand pi mitt hjerta. Jag kärde att hämden, liksom kär. leken, har sin vällust. Jag älskade min cell såsom samlingsort; jag älskade ensamheten, ty hon befolkade sig för mig med de tragiska fan. tomer, af hvilka mitt hjerta var uppfylldt. Ne sysselsatte mig icke mer angenäma bilder, såsorn i min ungdoms dagar; utan endast mordseener Imedlertid dolde jag, stormarne i min själ under penitensens mask. Min ödmjukhet behagade superiorn, ty han trodde den vara upp rigtig, och mig böjd under hans ok. Denne öfverlägsenhet smickrade hans stolthet. En dag bekände han för mig sin mened.