Aftonbladet – 5 oktober 1841, sida 1

du har frånröfvat oss, så ve dig; min hämnd skall träffa dig, om än vid altarets fotlv Ear var silena, betagen af dödsångest. Med alla himlens och jordeas eder lofvade han tyst: nad; det var bkväl för sent. Hämnden hade vaknat i milt bjerta, och döden hade vidrört den djerfye med sitt fisger. L:kväl tvingade jag mig och hyeltide Jugn, för att trösta min förvirrade och darrande zalskarinna. Återstoden af natten tillbragte jag i stiid med de häftigaste passionerna: hämnden och kärleken. Jag kände priorn, ech visste, alt han blott så länge ansåg sig förbunden att hålla en tvungen ed, som fruktan beherrskade honem. Var icke det nu tvärtom vi, som hade att frukta allt? — Vi voro i hans hand. Ett ord af honom kunde förderfva oss, och detta ord raåste, till hvilket pris som helst, förekommas. Jag ångrade, att jag ieke slutat a!lt med en stöt. Huru återse Rosalie? — Superiorn hade väl lofvat tystnad, men ieke delaktighet i brottet. På hvad sätt bedra hans alltid vakna vaksamhet? Jag beträdde den enda väg, som blef migöppen, förställningen. Redan följande morgonen begaf jag mig till priorn. Kufvande hämndens mäktiga röst, spelade jag den ångerfulle; jag ödmjukade mig för horom, tillstod mitt fel och bad om förlåtelse. Han föll i nätet, emoltog min bigt och pålade mig en penitens, hvilken jeg med tacksamhet hycklade att undergå. I detta uillstånd af återhållet raseri och djup förställning lefde jag flera veckor. Jag återsåg icke Rosal:e, men jag hade underrättelser om henne, och vi väntade blott på ett synnande tillfälle, för att bege oss på flykten. Superiorns uppmärksamhet var ännu för mycket vaken, för alt vi kunde hoppas att undgå den. Flere dagar förgingo, utan att jag hörde talas om henne; min oro nådde sin höjd. Plötsligt erfor ag, att man fört henne till Palermo och der inspärrat henne i ett kloster. Denna underrät