Aftonbladet – 5 oktober 1841, sida 1

Jag hävgaf mig åt min lyeksalighet, utan at samvetet vaknade; kärleken hade insöft det. I mediertid kunde detta lefnadssätt icke bli var aktgt. Rosalie blef uppfordrad till lydnad; et parti måste tagas. Vår flykt var besluten. Ja; träffade anstalter för dess utförande, utan att på skynda den, för att så mycket säkrare bestämma: utgången. Så när skulle vi genom ea: häudsls blifvit upptäckta i tempel ruinerna; då de ieke mer lemnade oss någon säker tillflykt, så blefvt våra möten förlagda till klostret. Rosalie hal nyckeln till en hemlig port, ech hvarje nat upptog oss min cell. Med hvilken förtjusning emottog jag icke henne första gången der! Denn: cell, under min ensamhetstid så förbatad, va mig nu öfver allt annat -lyrbar; den hada n blifvit mig ea helig asyl, hvarifrån jag icke en om dagen förmådde skilja mig. Hela nätter till brogte vi vid det trånga fönstret; jag omtalad för beszne de timmar, hvilka jag ensam här had framlefvat, de tårar, hvilka jag utgjutit, och d drömmar jag drömt. Mina försigtighetsmått vor så väl träffade, att ingen misstanke kunde upp stå. Mitt rykte var oanmtastadt. Plågad af si: familj. ändrade Rosali2 sina invänduingar, föl att vinna tid. Vår säkerhet var för stor och måste förderfva oss. En oförsigtighet hade redar väckt tvilfvel i superioras själ; han passade på m g, vi voro observerade, utan att veta det Flyktens ögonblick nalkades. En natt, då de farliga i vårt företag hade gjort oss ömare är vanligt, blefvo vi uppskrämda genom ett häftig buller; rigeln på dörren gaf vika — superior: inträdde och öfverraskade oss. Med en knif i handen störtade jag löst pi honom, i begrepp att nedstöta honom och dränka min hemlighet i blod. Rosalie kastade sig öfvei min arm. oDenna engel har du att tacka för ditt lifo utropade jag med dof röst. Men om någonsir en bliek, en min förråder den hemlighet, som